Hur anarkistisk är plattformen?

Detta är inledningen till Venomous Butterfly Publications pamflett ”Hur anarkistisk är plattformen?” som innehåller dels utdrag ur plattformen och en berömd brevväxling mellan Malatesta och Nestor Makhno.

* * *

Om nu denna [revolutionära] tendens verkligen vill vara frigörande och inte vill lura sig själv med att ersätta en gammal makt med en ny måste den utgå från de exploaterades självorganiserade kamper. Denna självorganisering är redan i vardandet och är i sig självt det mest intressanta teoretiska förslag som de senaste årens kamp har skapat. Det är upp till den anarkistiska revolutionära minoriteten att inte försöka – ännu en gång – påföra denna självorganiseringsprocess organisationsformer som är främmande för den.

[...]

Det nya ”anarkistpartiet” skulle säkerligen inte vara det som löser problemen för den sociala revolutionen, utan snarare de självorganiserade exploaterade själva, med anarkister som bärare av de mest konkreta metoderna för självorganisering. Denna anarkistiska närvaro kan endast vara värdefull under de förutsättningar att den inte utifrån påför en förbestämd modell för att förstå verkligheten, för en sådan modell kan endast kallas frigörande i verbal mening.

Alfredo M. Bonanno

Man kan fråga sig varför jag ger ut en pamflett med texter från en nästan åttio år gammal debatt. Anledningen är enkel. De senaste åren har några anarkister, av anledningar jag inte begriper, återigen börjat förespråka ”De frihetliga kommunisternas organisationsplattform” av Dielo Trouda-gruppen, som grund för anarkistisk praktik idag. Trots att texter och brev tog lång tid att nå honom i det fascistiska Italien försökte ändå Malatesta sig på en kamratlig kritisk debatt med Nestor Makhno om Plattformen, och Malatestas kritik av dokumentet och den organisatoriska struktur den föreslår förblir bland de bästa.

Det råder inga tvivel om att den mest brådskande frågan för anarkister i alla tider är den om hur man agerar på effektivaste sätt i denna värld, på ett sätt som är överensstämmande med våra mål. Precis som de ursprungliga förespråkarna av Plattformen var hederliga anarkister som brottades med denna fråga förutsätter jag att detsamma stämmer för de flesta nutida ”plattformister”. Med det ligger något nostalgiskt över att vända sig till ett nästan åttio år gammalt dokument som kommer från en specifik kontext och där försöka finna svar på den frågan idag.

Plattformen skrevs 1926 av fem anarkister som var involverade i den ryska revolutionen. Frågan de försöker behandla var anarkisternas brist på effektivitet i revolutionen och i allmänhet. När man läser hela dokumentet märker man att stora delar av deras analys relaterar till den specifika situationen i Ryssland under revolutionen – en tid då 85 % av befolkningen fortfarande bestod av bönder. Bara detta i sig begränsar dokumentets relevans för vår nuvarande situation. Dessutom är anammandet av en produktivistisk ideologi ytterligare en anledning till att ifrågasätta dokumentets relevans för vår tid. Tanken om att den sociala revolutionen främst handlar om ett övertagande av de nuvarande produktionsmedlen och ett förvaltande av dessa på ett kommunistisk vis verkar helt enkelt absurt idag. Revolutionen kan inte längre förstås om att centrera kring produktionsmedlen, utan måste snarare ses som en omvandling av livet som helhet, en omvandling i vilken arbetet som en definierbar separat sfär upphör att existera. Därför är arbetsetiken som genomsyrar Plattformen också förlegad. Denna arbetsmoral är uppenbar i deras val att definiera klassuppdelningar i termer av ”den arbetande klassen” och ”den icke-arbetande klassen”. För mig tycks det som att det skulle vara mycket vettigare utifrån ett anarkistiskt perspektiv att tala om den härskande klassen och den exploaterade och egendomslösa klassen eller klasserna.

Men en nutida plattformist kanske skulle hävda att Plattformens relevans ligger någon annanstans, inte i de specifika förslagen om arbetares och bönders kamp på den tiden, utan i dokumentets allmänna principer. Fint, men vilka är då dessa allmänna principer? De är explicit uttryckta i den ”organisatoriska delen”, men för att bättre förstå dessa principer tror jag att det är relevant att också fundera kring hur de ursprungliga plattformisterna såg på problemet med anarkisternas misslyckande vad gäller effektivitet och relevans.

När man läser introduktionen till Plattformen är det ganska uppenbart att författarna såg anarkisternas misslyckande i främst politiska termer. Problemet, som de såg det, var att anarkisterna saknade ett enhetligt program som de kunde erbjuda den proletära kampen, en enhetlig teori och praktik för att vägleda klasskampen i den frihetliga kommunismens riktning. Vad de ursprungliga plattformisterna inte verkar ha insett är att genom att lägga fram frågan i dessa termer lyckas de inte undfly den logik som delas med de auktoritära och statsförespråkande revolutionärerna. De ställer fortfarande frågan om revolutionär effektivitet i termer av en makt/motmakt-dynamik, istället för förstörandet av all institutionell makt. För alla praktiska avsikter och ändamål som ”Anarkisternas Allmänna Förening” påkallar har samma funktion som det av ett revolutionärt parti, med allt vad det kräver. Det är källan till arbetarnas och böndernas revolutionära medvetande. Det är till för att förbereda dem för den sociala revolutionen. Det är till för att fostra och erbjuda ett sorts ledarskap. Genom att betrakta problemet i främst politiska termer, rör sig kamraterna i Dielo Trouda-gruppen in i en leninistisk logik, inte nödvändigtvis på ett auktoritärt vis, men absolut i meningen av en speciell organisation som ett medvetande utanför klassen.

Det är på det här politiska sättet att betrakta problemet som förklarar de första tre organisationsprinciperna som föreslås i plattformen: 1) teoretisk enhet; 2) taktisk enhet; och 3) kollektiv ansvar. Om anarkister vill fungera som ett politiskt parti skulle såklart dessa vara absolut nödvändiga. Men dessa tre principer skulle såklart gälla alla politiska partier, anarkistiska eller inte. Så en fjärde princip inkluderas också: federalism, det vill säga nödvändigheten av Unionen och det revolutionära samhället att fungera på ett icke-hierarkiskt, decentraliserat, horisontellt vis. Men ”beskrivningen” av denna punkt är i själva verket en myriad av reservationer och bestämmelser längs med ”sekretariatets” förslag, en koordinerande ”verkställande kommitté” och ”bestämda organisatoriska plikter”. Stanken av byråkrati ligger i luften. Och det kanske också förklarar varför de flesta nutida ”plattformister” också förnekar ett strikt tillämpande av dessa principer – vilket såklart leder till frågan om vad som är användbart i Plattformen.

Som jag ser det är problemet för Plattformens författare att de ser problemet som ett politiskt problem som kan lösas med en specifik organisatorisk form som inte kommer från de exploaterades egna kamper. Den självorganisering som upproriska exploaterade och egendomslösa människor utvecklar genom deras kamper är alltid anti-politisk, och detta borde vara en indikation för anarkister som inte har något begär att erövra politisk makt. Om vi bara intervenerar som ytterligare en politisk organisation med sitt förutbestämda program är det också så vi kommer att framstå och bli bedömda. Det bästa någon som önskar de exploaterade klassernas verkliga frigörelse kan hoppas på i det här fallet, är att anarkisterna blir bortskrattade från scenen, precis som leninisterna, syndikalisterna och alla andra som vill bli ”ledare för de proletära massorna”. Den verkliga frågan för oss är att gå bortom alla politiska frågor. Den kretsar kring en ytterst verklig spänning. Vi är själva bland de exploaterade och egendomslösa. Vårt deltagande i klasskampen mot den härskande ordningen sker i vårt eget intresse. Men vi har också särskilda specifika analyser och teoretiska uppfattningar om vad vi står inför, och vissa bestämda begär och drömmar om hur vi vill leva. Så frågan handlar om hur vi ska kämpa våra egna kamper i vilka dessa idéer, begär och drömmar spelar en signifikant del på ett sådant sätt att de flätas samman med de exploaterades och egendomslösas egna kamper, och uppmuntrar spridningen av självorganiserat uppror. Självorganisering har sina egna principer: 1) autonomi från alla representativa organisationer (vilket inkluderar partier, fackföreningar och liknande); 2) direkt aktion; 3) icke-hierarkiska, horisontella relationer; 4) individen som organiseringens grundläggande beståndsdel; och 5) praktikalitet (organiseringen av uppgifter och aktiviteter som är nödvändiga för kampen). Anarkistisk intervenering i självorganiserad kamp skulle gå ut på att uppmuntra alla dessa kännetecken, att blotta och aktivt motverka all rekuperation – ointressanta fack- och partipolitiker och andra politiker oavsett deras ideologi – att uppmuntra rörelse mot permanent konfliktualitet med fienden och en praktik som bygger på attack (vilket innebär vägran att förhandla och kompromissa med makthavarna); med andra ord, att uppmuntra spridningen av självorganiserad revolt inte bara kvantitativt, utan huvudsakligen kvalitativt, mot ett totalt återtagande av alla livets aspekter. Och detta är ett i grund och botten anti-politiskt projekt, ett där den exploaterade klassen upplöser sig själv som klass, och vi också upplöser oss själva som anarkister i meningen att vi finner oss själva som självbestämmande individer och utvecklar våra liv tillsammans i fria sammanslutningar med andra självbestämmande individer.

Venomous Butterfly Publications