Förord
En ny teoretisk tidskrift av och för anarkister alltså. Behövs det verkligen? Ja. I Sverige pågår det ingen teoribildning bland anarkister över huvud taget. Och det är ett allvarligt problem som vi måste ta itu med, om vi inte vill stå och stampa på samma ställe i fortsättningen också vill säga. Vi måste få utveckla oss i vår egen takt och själva lära oss av våra misstag. Ingen annan kan göra det åt oss.
Anarkismen är ingen perfekt teori, det är en teori i ständig utveckling. Det är viktigt att inte låta denna utvecklingsprocess avstanna och tro att vi redan har funnit den slutgiltiga lösningen. Det kapitalistiska samhället, vars grund är klasskampen, utvecklas ständigt. Det kräver av oss som revolutionärer att vi måste anpassa våra idéer utifrån vår aktuella ställning i samhället. Anarkismen måste alltså vara en revolutionär teori för praktik, som utvecklas i takt med klasskampen.
Vi har som anarkister en rik historia, men tyvärr väldigt dåligt med teoribildning. Trots att historien visat oss "rätt" flera gånger (och fel också) har vi gjort ett dåligt jobb med att utveckla, kritisera och omvärdera våra erfarenheter. En revolutionär teori måste vara självkritisk och dynamisk, eller inte alls.
Vi som gör den här tidskriften vänder oss mot all form av dogmatism och alla försök att beskriva en "ren" anarkism. Vi är blott dogmatiska när det gäller en sak: klasskampen.
Bara de senaste åren har det i efterdyningarna av globaliseringsrörelsen lyckligtvis påbörjats flera försök runt om i världen med att tänka om och se på anarkismen ur nya perspektiv, och det är mot denna bakgrund vi har startat Dissident.
En av dessa nya tendenser har tagit upp en egentligen ganska "gammal" men ändå fortfarande lika aktuell problemställning. Det handlar om problemet med organisering. Tendensen kallas "plattformism" och är en tradition som går tillbaka till Dielo trouda-gruppen, som skrev De frihetliga kommunisternas organisationsplattform, men som också innefattar t.ex. Durruttis vänner, personer som George Fontenis, och några hävdar även att Bakunins skrifter om revolutionär organisering kan räknas dit.
Det här är en tradition som vi själva sympatiserar mycket med och just därför har det känts naturligt att börja där vi står.
Problemet är egentligen urgammalt. Anarkister har ofta varit delaktiga i uppror och revolutioner, men ändå misslyckats att ge dessa en anarkistisk karaktär. Ibland har s.k. "revolutionärer" istället för att fullfölja en revolution börjat bygga borgerliga stater (som i den ryska revolutionen), eller så har, i skiftande grad anarkistiska, uppror slagits ner pågrund av de inblandade revolutionärernas bristfälliga försvar. Det handlar om misslyckandet att stå enade.
Dielo trouda-gruppen syftade till detta när de talade om behovet av "teoretisk och taktisk enhet", och "kollektivt ansvar" inom den anarkistiska organisationen. De kritiserade syntesorganiseringen som innebar att den anarkistiska organisationen skulle samla alla anarkister, individualister som kommunister, under samma tak. "Plattformisterna", som de kom att kallas, motsatte sig syntesorganisering eftersom de menade att anarkister med helt skilda utgångspunkter omöjligen kunde handla effektivt och konsekvent med teorin. Syntesorganisering skulle snarare skapa splittringar och en handlingsförlamad organisation.
Om vi vill kunna erbjuda ett radikalt alternativ som har något att ge, som kan förändra vår direkta vardag - vad anarkism egentligen handlar om - då måste vi kunna framföra ett enhetligt alternativ. Vi måste kunna agera som en samlad strömning inom arbetarklassens kamper.
Adam Weaver från den plattformistiska federationen NEFAC (North-Eastern Federation of Anarcho-Communists) ger en introduktion till den anarko-kommunistiska organisationsprincipen och dess betydelse i tidigare rörelser och även dess relevans till dagens rörelser i den första artikeln, 'Varför anarko-kommunistisk organisering?'. I 'Anarko-kommunistisk organisering och det omedelbara behovet' går Jose Antonio Gutiérrez Danton från den chilenska anarkisttidningen Hombre y Sociedad in mer specifikt på behovet av organisering utifrån sina praktiska erfarenheter från CUAC (Congreso de Unificación Anarco-Comunista). Dessa två artiklar fungerar mer eller mindre som introduktion till grundprinciperna i plattformismen. Andrew Flood utgår sedan från dessa i 'Organisera mot kapitalism' när han analyserar anarkiströrelsen (främst i Irland och Storbritannien) och försöker komma fram till vad anarkister måste tänka på när vi organiserar motstånd idag:
Anarkistiska organisationer existerar inte för att skaffa ledande positioner inom arbetarklassens organisationer, utan snarare för att vinna inflytande för anarkistiska idéer. [..] Vårt mål får inte vara skapandet av en enda stor anarkistisk organisation genom vilken alla klassens kamper skulle föras [..] Den anarkistiska organisationens roll är inte att tävla i det destruktiva strävandet efter kontroll över arbetarklassens organisationer, utan snarare att försöka underminera detta strävande i sig genom att skapa en alternativ tradition av självorganisering av kamper.
Vi avslutar med 'Gör facket oss starka? En kritisk analys av syndikalismen', en artikelserie i tre delar från ACF (Anarchist Communist Federation, Storbritannien). Vi tog med denna text för att vi tycker det är viktigt att man som anarkistisk kommunist har en mer kritisk förhållning gentemot ortodox syndikalism, som utan en klar revolutionär anarko-kommunistisk målinriktning lätt ebbar ut i tam reformism och ibland till och med kan vara kontrarevolutionär. Genom historien har syndikalismen nått sin höjdpunkt när den varit som mest influerad av anarkismen, och på samma gång har anarkismen haft som mest inflytande på arbetarrörelsen och arbetarklassen genom syndikalismen. Men det är inte samma sak och det tycker vi är viktigt att anarkister förstår när dem engagerar sig i syndikalistiska fack med en romantisk bild av hur (anarko)syndikalistiska fack har varit i det förflutna. Dagens syndikalistiska fack är långt ifrån de revolutionära organisationer de en gång var och detta är viktigt att förstå, såväl ur ett internationellt perspektiv, som för anarkister i Sverige som går in i SAC. Anarkosyndikalismen har varit en stor tillgång för den anarkistiska rörelsen, genom vilken den har nått sina största framgångar. Men det är bara att konstatera att den misslyckats. Nu är den dock på uppgång igen (i ett internationellt perspektiv), och just därför, för att inte misslyckas igen, är det extra viktigt med en kritisk och konstruktiv analys av den ortodoxa syndikalismen, såväl som anarko-varianten. Vi hoppas att vi kan starta en sådan diskussion.
Vi som sätter ihop den här tidningen kallar oss för Batkogruppen, och är en anarkistisk kommunistisk grupp på en handfull personer som sysslar med teoribildning. I slutet av detta första nummer finner du vår plattform. Är du intresserad av att hjälpa till eller komma in i vår grupp, och kan skriva under på plattformen, är du mer än välkommen. Hör av dig i så fall!
Vi är också intresserade av all respons på tidningen och allt annat vi gör. Vi vill skapa debatt och vi vill att så många anarkister som möjligt är med och utvecklar anarkismen. Så tveka inte att skicka ett mail eller snacka med oss när du har chans!
Vi kommer förutom Dissident att försöka ge ut häften och böcker, hålla föredrag och delta i diskussioner för att sprida och utveckla den anarkistiska kommunismen i Sverige.
