Organisera mot kapitalism

Under de senaste fem åren har jag deltagit i många forum som diskuterat vänsterns kollaps, kapitalismens förändringar och behovet av en ny opposition. Alla har inte har varit exklusivt anarkistiska, jag deltog till exempel i ”Intercontinental Encounter for Humanity and Against Neoliberalism” organiserat av Zapatistas i Chiapas sommaren 1996, men de flesta har hållits av anarkister i Storbritannien eller Irland. Ett vanlig inslag vid dessa evenemang är erkännandet att allt har förändrats under det senaste decenniet, att flera av gårdagens svar idag ses som misskrediterade och att det finns ett behov av att bygga en ny rörelse. Sådana diskussioner kan inte stanna på den teoretiska nivån, vi måste börja praktisera våra idéer i uppbyggnaden av en ny antikapitalistisk rörelse.

För sju år sedan föll Berlinmurens, en händelse som innebar ett definitivt slut på en period i historien som började med den ryska revolutionen 1917, denna period som sedan 1950-talet kallades ”Kalla kriget”. För de som stöttar en västerländsk status quo signalerade slutet på denna period också slutet på Historien. Inte i den meningen att inget intressant skulle hända igen utan snarare att den mest perfekta samhällsmodellen var funnen och prövad i form av de ”västerländska demokratierna”. Nu var det bara en tidsfråga för resten av världen att komma ikapp. Framtiden var ljus sedan ”fredsutdelningen” [”peace dividend”] tillsammans med de nya marknaderna och den produktiva kapaciteten i östeuropa som skulle inleda en ny era av välgång.

För fem år sedan kollapsade fredsutdelningen pga ”kriget” mot Irak. Ett krig som inte var annat än en high-tech-show för västerländska tittare, som ledde till mer än 200 000¹ förlorade släktingar och vänner för de i Irak. Parallellt med detta började inbördeskriget i Jugoslavien och de östeuropeiska ekonomierna kollapsade, vilket resulterade i utbredd fattigdom, inbördeskrig och - speciellt för de gamla - en dramatiskt reducerad medellivslängd. Vi försäkrades att den ”Nya Världsordningen” som formades, skulle sannerligen bringa globalt välstånd, men först krävdes lite svångremspolitik och eliminerandet av ”nya Hitlers”. Detta krävde i sin tur såklart upprätthållandet av en stark militär!

För tre år sedan fick denna ”Nya Världsordning” sitt första verkliga motstånd när uppror² bröt ut i ett av dess ”utställnings-objekt” för utveckling och modernisering; Mexico stod som en ”modell” för hur utvecklingsländer som började röra sig från statsledd till fri marknadsekonomi också kunde nå ”historiens slut” och ansluta sig till första världen. Zapatisternas uppror blåste bort denna rökridå och avslöjade ett historiens slut som exkluderade stora delar av Mexico’s befolkning. Perioden därefter har givit en rad exempel på när kapitalism inte bara misslyckats med att tillfredsställa människors behov utan också när människor insett detta och organiserat sig i masskala. Detta motstånd har spritt sig till de västerländska länder som ansågs ha rört sig bortom folkets behov att ta kampen till gatorna för att motsätta sig staten. Historien, har vi fått lära oss, är ännu inte över.

Död och begraven

Statsocialismen har dött som ett attraktivt alternativ för alla, vilket är ett välkommet faktum. Behovet av ett alternativ till kapitalismen fortsätter dock att vara starkt. Förespråkare av statssocialism har blivit till förtvinade kadrer av olika leninistiska grupper, ”nya” socialdemokrater omöjliga att skilja från konservativa och tillfälliga dinosaurier vars hjärnor ännu inte kommit underfund med att det är skillnad på att agitera om ”socialism underifrån” och att faktiskt organisera på ett sådant sätt. Slutet för dessa organisationer - som mestadels hindrat arbetare att organisera sig själva - är välkommet, men det kommer att kosta. Svagheten bland frihetliga idéer i Storbritannien och Irland betyder att ett alternativ till kapitalismen dött i sinnet hos många aktivister bland dessa falska ”alternativ.” Detta är inte slutstationen utan mer ett tecken på att alternativ till kapitalismen, andra än de statskontrollerade (icke-) alternativen som tidigare var tillgängliga, måste spridas väl.

Ett annat arv från den auktoritära vänsterns dominans är att vi står kvar med en tradition av arbetarklasskamp som är nästan omedelbart knutet till en speciell form av politisk organisation. Arbetsplatskamp, till exempel, förs inom de organisatoriska strukturer som fackföreningarna lämnade, och vänstern har - snarare än att uppmuntra till självaktivitet i den ekonomiska kampen, och utvidgandet av denna självaktivitet till den politiska arenan - istället sökt att knyta fackföreningarna till Labour party. Detta är så klart bara en reflektion på vänsterns strategi på den ekonomiska nivån; istället för att uppmuntra arbetare att ta direkt kontroll över sina kamper, har man riktat militanters uppmärksamhet mot att rösta på byråkrater på vänsterkanten för att sköta fackföreningen å ”deras” vägnar.

Detta mönster sträcker sig även utanför arbetsplatsen. Vi har i Storbritannien de senaste åren sett en ofta motbjudande kamp mellan olika vänstergrupper om vem som kan kontrollera arbetarklassmilitans mot fascism och rasism. Kampanj efter kampanj uppstår och föreställs vara självständig, men som vid närmre undersökning självklart kontrolleras av en enda organisation. Även där enat arbete förekommer slösas mängder av energi på försök att kontrollera kampanjernas beslutsfattande strukturer. Många aktivister har kommit att bli demoraliserade och sedan utbrända av dessa byråkratiska käbbel.

Partiet och klassen

Detta organisationsmönster uppstod eftersom nyckelelementen inom den auktoritära vänstern var den relativa styrkan av deras organisation, och inte nivån av klassens självaktivitet eller ens klassens styrka. Analyser av arbetarklassens historiska och aktuella nederlag pekade på att de berodde på avsaknaden av en tillräckligt starkt förtrupp som var utrustat med rätt slagord, istället för en svaghet för självorganisering och en tillit på en minoritets ledarskap av klassen. Ett utmärkt aktuellt exempel på denna logik levererades av Tony Cliff, ledaren för en av de överlevande leninistgrupperna, det brittiska Socialist Workers Party [SWP]. 1993 hölls massdemonstrationer över hela Storbritannien med målet att förhindra Tories [konservativa. ö.a.] att stänga de kvarvarande kolgruvorna. Dessa demonstrationer kontrollerades emellertid hårt av fackföreningsbyråkraterna och Labours parlamentsledamöter och med arbetarna som en teaterarmé för att marschera fram och tillbaka under deras kontroll.

För SWP var dock svagheten i denna rörelse att de inte hade tillräckligt med medlemmar för att kontrollera den. Som deras ledare, Tony Cliff, sa vid denna tid:

”Om vi hade haft 15.000 medlemmar i SWP och 30 000 sympatisörer hade gruvarbetarnas demonstration den 21 oktober kunnat se annorlunda ut. Istället för att marschera runt Hyde Park skulle socialister kunnat ta 40 000 eller 50 000 människor till parlamentet. Om det hänt hade inte Tories parlamentsledamöter vågat rösta med Michael Heseltine. Regeringen hade kollapsat.”³

Denna typ av logik, som endast kan se arbetarklassens styrka i kamperna i relation till partiets styrka, är exakt samma logik som gjorde att leninisterna försvarade policies som de visste skulle vara nonsens år efter år. Det var detta som fick kommunistpartier över hela världen att hålla ihop när ryska stridsvagnar körde över arbetarklassen i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968. För att gå ännu längre tillbaka var det samma mekanismer som orsakade arbetaroppositionen⁴, under utrensningen från Bolsjevikpartiet 1921, att vara ledande i attackerna mot revolutionärerna som reste sig i Kronstadt. Detta trots faktumet att sjömännen de massakrerade hade ett program mycket mer liknande deras egen plattform, än Lenins och Trotskijs, vilka ledde massakrerna!

Detta är att sätta partiet först, så väl beskrivet av Trotskij 1921 när han attackerade arbetaroppositionen med orden:

”De har kommit med farliga slagord. De har gjort fetischer av demokratiska principer. De har placerat arbetarens rätt att välja representanter över Partiet. Som om Partiet inte hade rätt att hävda sitt diktatorskap även om detta diktatorskap temporärt skulle komma i konflikt med den övergående sinnesstämningen hos arbetarnas demokrati!”. ⁵

Detta är logiken bakom leninisternas decennier av sabotage mot arbetarklassens kamper, rättfärdigat med rekryteringen av några få extra personer till partiet. Därför är det också så viktigt att vinna maktpositioner i den leninistiska doktrinen, för att genom dessa positioner kunna kontrollera kamperna - även om de skulle förlora popularitet inom dessa.

Då attraktionen till ”faktiskt existerande socialism” eller ”degenererade arbetarstater” blivit förpassat till historiens skräphög har många leninister insett sin position och övergett leninismen. Visserligen verkar det som om det överallt bildats diskussionsgrupper skapade av ex-leninister och socialdemokratiska organisationer med syftet att skissa upp en ny vänster. Än så länge har dessa initiativ tenderat att vandra runt i cirklar eller delvis återuppfinna hjulet. Få verkar ha seriöst övervägt anarkismen som redan besvarat, åtminstone delvis, många av de ”nya” frågor som nu bekymrar dem. Ibland för att de dömt anarkismen efter den lokala rörelsens dåliga tillstånd, men oftast som en kombination av en rädsla att bryta med sin sista idol, Marx, tillsammans med ett misslyckande att förstå att det organisatoriska syftet hos anarkistiska grupper är helt annorlunda i mål och innehåll än vad de själva är bekanta med. Om den organisatoriska praktik du är van vid går ut på att hela tiden ta över saker, kan den anarkistiska organisationsmodellen verka rätt värdelös.

Anarkistiska organisationer existerar inte för att skaffa ledande positioner inom arbetarklassens organisationer, utan snarare för att vinna inflytande för anarkistiska idéer. Från detta perspektiv finns det absolut ingen mening med lojalitet gentemot en organisation vars idéer du inte stödjer. Den anarkistiska organisationen ska varken försöka absorbera hela klassen under sitt ledarskap eller att bli klassen genom rekrytering av alla arbetare oavsett deras förståelse av anarkismen. Istället behöver våra organisationer bli kärnor för anarkistiska idéer och organisering vilka kommer vara aktiva i vår klass’ strider, och på så sätt sprida dessa idéer vidare in i och mellan dessa kamper. Vårt mål får inte vara skapandet av en enda stor anarkistisk organisation genom vilken alla klassens kamper skulle föras, utan snarare att bistå framväxandet av en tradition av arbetarklassorganisering baserad på direktdemokrati, och oberoende av alla politiska organisationer.

Den anarkistiska organisationens roll är inte att tävla i det destruktiva strävandet efter kontroll över arbetarklassens organisationer, utan snarare att försöka underminera detta strävande i sig genom att skapa en alternativ tradition av självorganisering av kamper. En sådan tradition kan inte byggas genom att antingen försöka leda kamper inom anarkistiska organisationer (den klassiska anarkosyndikalistiska traditionen) eller genom att dra sig tillbaks från breda kamper för att skapa inskränkta anarkistdominerade grupper som agerar i dess utkanter. Anarkister måste finnas varhelst arbetare deltar i kampen, i syfte att försöka influera riktningen och organisationsstrategin mot självorganisering. I praktiken innebär detta att anarkistiska organisationer måste uppmuntra sina medlemmar att ansluta sig och bli aktiva i organisationer för arbetarklasskamp såsom fackföreningar och folkrörelser, trots det faktum att vi kanske inte har något gemensamt med dessa organisationers ledarskap.

Kampen fortsätter

De senaste åren har en mängd gräsrotsrörelser visat inte bara att klasskampen i högsta grad lever, utan - i vissa frågor åtminstone - att kapitalismen kan besegras. Även i Irland visar kampen mot avgifter på vatten den fortsatta kraften hos vanligt folk. Strejken i december 1995 i Frankrike mot nyliberalism visade potentialen att i dessa kamper utveckla en alternativ samhällsvision. 1996 vittnade om masstrejker och demonstrationer i Kanada, Tyskland och delar av Australien där demonstranter också stormade regeringsbyggnader. Om sådana rörelser är begränsade till att vara proteströrelser mot delar av kapitalismen, erbjuder de också en positiv strategi då de var baserade på direkt aktion som ofta tog dem utanför de begränsade protestformer som kapitalismen tillåter.

Ändå var det bara i Frankrike som sådana kamper visade potential för anarkismens framväxt. I decemberstrejkernas efterdyningar rapporterade alla franska anarkistgrupper om en markant ökning av intresse för anarkismen och det anarkosyndikalistiska CNT-F⁶ växte från drygt 1.000 till 6.000 medlemmar under sensommaren 1996. Frankrike är också platsen där kampen rör sig från defensiv till att bli en offensiv sådan. Lastbilschaufförernas strejk som fick landet att stanna i november 1996 krävde en sänkning av pensionsåldern och förkortning av arbetsveckan. Kontakter med franska anarkister sedan december 1995 har antytt att en ny sinnesstämning intar arbetarrörelsen där, en stor andel människor talar om andra sätt att organisera samhället.

I Storbritannien och Irland⁷ däremot har anarkister - medan de fortsatt spela en betydande roll under 1990-talet - helt misslyckats med att bryta sig ur de små aktivistgrupper som de förknippas med. Vad som är än mer förbryllande i många fall är bristen på intresse eller diskussion kring problemen. Istället för att försöka finna sätt att vinna över människor till anarkismen, har många grupper nöjt sig med att å ena sidan erbjuda tjänster till lokala kamper och å andra erbjuda kommentarsunderlag åt vänstern i allmänhet rörande hur sådana kamper är (eller inte är) bra, dåliga eller likgiltiga.

När det gäller de nationella organisationer, som existerade under 1990-talet i Storbritannien och Irland (WSM⁸, Organise!, ACF⁹, Sol-Fed/DAM¹⁰, Class War¹¹) har ingen växt nämnvärt även om vi kan notera tillökningen av SFA¹², och AWG:s¹³ undergång. Man kan säkert komma med ursäkter, bra eller medelmåttiga, men överlag måste man inse betydelsen av dessa organisationers misslyckande med att värva människor till anarkismen, trots både potentialen som man kan finna när det gäller kampen och överflödet av alternativ. Faktumet att samma erfarenheter har gjorts i USA, Australien och Nya Zeeland pekar på att något, någonstans är väldigt fel. Frågan är vad?

Vart är vi på väg?

Detta misslyckande i en period då anarkismen visade sig ha ”rätt” i många avseenden borde få anarkister att stanna upp och tänka efter. Visar detta på ett fundamentalt misslyckande i själva anarkismen, kanske en oförmåga att hantera det moderna samhällets förhållanden? Eller har det att göra med vårt sätt att organisera oss de senaste åren? Om vi menar allvar med revolutionär förändring och inte bara vill vara någon permanent proteströrelse, behöver vi konfrontera denna fråga direkt. Det enkla svaret är så klart att skylla allt på de internationella förhållanden vi befinner oss i, den generella högervridning som genomsyrar vårt samhälle.

Enligt detta perspektiv berodde den organiserade anarkiströrelsens problem med att växa¹⁴ efter kalla kriget-perioden på brist på tillfällen. Omständigheter, som t ex Sovjetunionens kollaps och den knuff uppåt detta gav kapitalismen, betydde att väldigt få människor trodde på ett alternativ till kapitalismen. Sett ur detta perspektiv finns det inte mycket anarkister kan göra förutom att vänta på att arbetare börjar kämpa i stor skala och återupptäcker behovet av ett alternativ till kapitalismen.

Likväl är i anarkistisk mening strategin att vänta på att ”arbetarna” ska gå in i långvariga perioder av klasskamp innan man kan vänta sig att många ska bli anarkister väldigt bristfällig. Kampnivån själv kommer skapa en kris långt före denna process är färdig eftersom kapitalismen, istället för att vänta på den revolutionära rörelsen att samla styrka, kommer störta revolutionen genom att attackera först. Detta var vad som hände i Spanien 1936, när majoriteten av kapitalisterna valde att stödja en militärkupp istället för att tillåta anarkisterna att öka i antal och inflytande. Under den Spanska revolutionen baserade många anarkister misslyckandet med revolutionen på det inte helt orimliga antagandet¹⁵ att anarkisterna, som minoritet, inte kunde fullborda revolutionen av rädsla att skapa en ”anarkistisk” diktatur. Om majoriteten av en anarkosyndikalistisk organisation med över en million medlemmar kunde känna sig så oförberedda efter några decenniers existens som massorganisation, så kanske inte antagandet att vi har råd att vänta på nästa revolutionära våg för att kunna växa är den smartaste strategin.¹⁶

Många av kampens förkämpar i Spanien var medvetna om detta problem, även i det anarkistiska fästet Barcelona vid revolutionens utbrott. De var medvetna om hur revolutionens utbrott alltid tvingas på revolutionärer i förväg istället för att vara något de kan hålla tillbaks tills tiden är inne:

”Det var totalt kaos. Vi skapade en kommission och därefter delades alla vapen ut endast till revolutionära organisationer ... 10 000 gevär räknade jag ut, samt några maskingevär, togs. Det var stunden då folket i Barcelona var beväpnat; det var följaktligen den stunden när makten föll i massornas händer. Vi i CNT hade inte menat att göra revolution utan att försvara oss, att försvara arbetarklassen. Att genomföra en social revolution, vilket kräver hela det spanska proletariatet, skulle ta ytterligare tio år... men det var inte vi som valde tillfället; det tvingades på oss av militären som gjorde revolution, som ville göra sig av med CNT en gång för alla..”¹⁷

Detta är en av nyckelfrågorna som anarkister måste ta itu med i efterdyningarna av den spanska revolutionen, för det måste stå klart att långt ifrån att vara en kombination av exceptionella omständigheter så var miljön där revolutionen utspelades typisk för alla miljöer där revolutioner utspelats. Till skillnad från leninisterna kan vi inte lägga fram en strategi där en liten minoritet av aktivister, utrustade med de rätta idéerna inför en revolutionär resning, kan manövrera sig själva till ett ledarskapet i en sådan resning. En lyckad anarkistisk revolution kräver inte bara ett stort antal medvetna anarkister utan också stor tillit hos arbetarklassen på sin förmåga att omedelbart ta över driften av arbetsplatserna från den lokala till den globala nivån. Sådan tillit kan bara komma från erfarenheter av självförvaltad kamp under åren före revolutionen. Här och nu kan inte anarkister nöja sig med att existera i isolerade propaganda- eller aktivistgrupper utan måste försöka hitta vägar att få med sig bredare och bredare samhällslager.

Vänta och se

Vi skulle kunna hoppas på revolutionära perioder som varar i decennier, men historiskt sett har sådana perioder varit mycket kortare, och revolutioner inträffar när revolutionärerna är i minoritet. Det verkar mer förståndigt att göra oss av med självgodheten i att sitta som små ”väktare av den rätta tron” under tiden vi väntar på en massresning, och leta efter vägar att vinna över åtminstone en betydande och militant minoritet under perioden innan nästa revolutionära resning. För när detta kommer inträffa behöver vi ha storleken och självförtroendet för att försäkra att vi inte nöjer oss med att störta kapitalismen, utan även går vidare och besegrar den auktoritära vänstern som kommer argumentera för en ny stat.

Detta betyder organisering jämsides med vår klass här och nu, oavsett vilka skillnader vi må ha med sättet som fackföreningar eller folkrörelser [community campaigns ö.a.] är strukturerade. Vår roll i fackföreningarna eller folkrörelserna måste vara att framföra anarkistiska idéer inom dem och få gehör för dessa idéer genom att vara de bästa aktivisterna. Anarkistiska metoder måste visa sig fungera i människors dagliga liv. Vi kan inte vinna detta gehör genom att utifrån gnälla på strukturella fel och vägra att delta om inte felen korrigeras. Den auktoritära organisationstraditionen kommer inte förändras av en liten grupp aktivister som kritiserar den utifrån. Istället kommer den vittra bort med tiden om anarkister går in i kamper och argumenterar för annorlunda metoder för organisation när tillfällen ges.

Det är nyttigt att betänka varför det verkar nödvändigt att framföra dessa argument, som egentligen borde vara självklara. För att besvara denna fråga kan det vara bra att undersöka de krafter som skapade anarkiströrelsen i den engelsktalande delen av världen.

Anarkismen återuppväcktes i engelsktalande länder vid efterkrigstiden i två former, en var en slags liberal radikaldemokrati som med tomma ord bekände sig till den historiska rörelsen och rörelsen i stort, men som egentligen aldrig hade så mycket med anarkism att göra över huvud taget. I huvudsak kombinerade den en utopisk önskan om en bättre värld med motståndet mot var och en av de metoder som är nödvändiga att uppnå en sådan värld. Denna rörelse utgjordes av en minoritet som kallade sig anarkister men fick hela medias uppmärksamhet eftersom den innehöll några framstående intellektuella.

En annan slags grupper bildades av aktivister inspirerade av anarkismen som en kämpande ideologi som tycktes undvika leninismens fallgropar. Ibland kallas de ”klasskampsanarkister” för att urskiljas från liberalerna ovan. Men eftersom de här grupperna var en liten minoritet inom en mycket större socialdemokratisk eller leninistisk vänster kom de att anpassa sig nästan fullständigt efter just den vänsterns frågor och praktiker. De tenderade att inte definiera sig själva i en positiv bemärkelse utan i en negativ, mot vissa aspekter inom vänstern, så de skulle:

sträva att bygga ”riktiga revolutionära fackförbund” istället för socialdemokratiska sådana
göra en rolig och aggressiv tidning istället för en tråkig och gnällig
exponera vänsterns auktoritära praktik
inte tråka ut folk med att snacka om politik utan ”göra saker” istället.

Kalla krigetkultur

Denna del av det kulturella arvet från det Kalla kriget för anarkister, en attityd där idéen om massnationella och internationella organisationer kanske får läpparnas bekännelser, men väldigt lite energi eller entusiasm läggs ner på att bygga dem. Ett annat arv är att många anarkister har kommit från leninismens destruktiva miljö och är nervösa över att seriöst ta upp organisatoriska frågor i fall detta skulle framstå som ”fördold” leninism.

Denna kultur växte också som en del av en reaktion, ofta av ex-medlemmar, till vänsterns manipulativa handlingar och auktoritära internorganisationer i allmänhet. Detta resulterade också i en tendens att dra sig undan från allt som var för tätt förknippat med rekrytering, idéspridning (tidningsförsäljning/allmänna möten) eller att försöka förespråka en strategi för specifika kamper (i motsats till att bara kritisera andras).

Denna kultur var aldrig värdefull utan helt och hållet värdelös för anarkister idag, i en situation där det finns en försvinnande liten auktoritär vänster att exponera eller bli misstagen för. Det finns ett verkligt seriöst behov att förkasta många av de fördomar och traditioner som utvecklades under leninismen i många år och istället ta initiativ till en positiv, utåtriktad, organisering och växande rörelse för att ta dess plats. Vi kan inte längre nöja oss med att vara en ”ren” opposition, vi måste börja röra oss mot en position där anarkistiska idéer leder kamper istället för att bara förklara varför de misslyckas i framtiden.

I Storbritannien kanske det sägs att ”visst har de nationella organisationerna inte vuxit, men lokalt finns det långt mer anarkister som är involverade i saker”. Detta kanske är sant men även om dessa grupper kan vara värdefulla för att stödja kamper är de väldigt begränsade när det gäller att bygga en bredare antikapitalistisk rörelse. Där detta har diskuterats tenderar lokala grupper att upprepa de ”nationella” organisationernas problem (som diskuterades ovan). Detta väcker dock en andra fråga, varför förkastar så många annars aktiva anarkister inte bara de existerande nationella organisationerna, utan, verkar det som, nationella organisationer över huvud taget?

En stor del av detta måste bero på den, i de flesta fallen, negativa erfarenheten av nationella organisationer. Det finns en skarp tendens för nationella organisationer i många länder att inte bli mycket mer än propagandagrupper som kritiserar men som sällan ses göra någonting, medan lokala grupper blir centrum för aktivitet men sällan lyckas utveckla strategier för att främja anarkismen. Så medan nationella organisationer associeras med sekteristiska bråk, så betraktas åtminstone de lokala organisationerna som aktiva, även om ”aktiviten” inte är speciellt sammanhängande. Denna uppdelning är katastrofal då det separerar teori och praktik i två skilda sfärer och vanligtvis två separata och ömsesidigt misstänksamma uppsättningar av människor. Det är omöjligt att bygga en rörelse på denna basis tills organisationer växer fram som är kapabla att bringa samman teori och praktik. Tills dess kommer de grupper som existerar bli fördömda till fortsatt irrelevans.

Make love not war

Denna konflikt är också möjlig att undvika. Medan det finns ett klart och ökande behov för sammanhängande nationella (och internationella) organisationer, utesluter detta inte på något sätt anarkister att komma samman på geografisk basis för att arbeta med gemensamma projekt. Faktum är att samarbete mellan organisationer med politiska skillnader är väsentligt för att förebygga sekterism. Det finns många projekt som kräver ansenliga resurser men som inte behöver mer än ett minimum av politisk överenskommelse, t ex öppnandet och underhållandet av centran och bokaffärer, som självklart kommer tjäna på ett sådant samarbete och som, i områden där anarkismen är svag, inte kan finnas utan detta. Dessutom kommer gemensam aktivitet kring kampanjer bli möjlig i större utsträckning och göra anarkisters insatser mycket starkare. Hållandet av regionala anarkistiska sammankomster kan bara hjälpa informationsflödet.

Nästan allas erfarenhet med första kontakten med vänstern är upptäckten av alla dessa splittringar och uppdelningar, en erfarenhet som kan verka frustrerande och förbryllande. ”Varför kan inte bara alla samarbeta och bli mer effektiva?” är en vanlig önskan från nybörjare. Med tiden kommer du förstå att många av dessa skillnader faktiskt är viktiga, och speciellt från avantegarde-organisationers perspektiv är det en central del av deras politik att betrakta liknande organisationer som det största problemet, eftersom de ses som ”falska profeter”. Anarkister har också blivit influerade av denna praktik men det är helt oväsentligt för oss. Där vi inte är överens tävlar vi bara om idéer, vi tävlar inte om ledarskapen för arbetarklassorganisationer. Så beteendet att anta avantegardistisk sekterism gentemot varandra är vansinnigt och måste övervinnas. Så länge anarkistiska grupper är marginaliserade kommer dock denna typ av beteende sannolikt att fortsätta. Det är både en produkt av och en anledning till marginaliseringen, men revolutionär förändring kräver att vi rör oss från marginaliseringen.

Den anarkistiska organisationen (eller organisationerna) måste bli ett centrum för kamper i dagens samhälle. På detta sätt, även om vi kanske inte har möjlighet att vinna över majoriteten av arbetarna, skulle faktumet vara att en mycket stor minoritet har arbetat med, eller i, anarkistiska organisationer, och på så sätt har en stor minoritet fått erfarenhet av anarkistisk praktik och fått veta att det kan fungera. Organisationen måste inte bara tala om behovet av social revolution utan också organisera vardagskampen här och nu.

Detta förutsätter en organisation som skiljer sig från de som finns just nu. Fördelen med den syndikalistiska metoden, där den kan tillämpas, är att den resulterat i en organisation som på många sätt bygger på vardagskamper på arbetsplatsen eller, vid ett mer utvecklat skede, i samhället. Om anarkosyndikalismens begränsningar¹⁸ har fått oss att förkasta den som ett adekvat organisatoriskt verktyg, borde inte detta förhindra oss från att erkänna dess styrka i att skapa genuina, mass- och gräsrotsorganisationer.

Stanna upp och tänk efter

Låt oss stanna upp en stund och fundera över vilken nivå av organisation vi talar om. Vi menar inte bara aktivister på varje gata och på varje arbetsplats utan sociala center i varje bostadsområde, vecko- eller till och med dagstidningar i cirkulation på upplagor i hundra och tusentals, radiostationer.... allt detta av tillräcklig styrka för att motstå statens repression som kommer äga rum innan revolutionen. Den måste ha aktivister som är kända och pålitliga i alla kamper som äger rum.

Vilken roll ska våra organisationer spela istället för att bara vara diskussionsklubbar? Den rollen måste vara att bli ett ”idéernas ledarskap” inom kamperna och organiseringen av arbetarklassen. Detta för att organisationen ska få den trovärdighet och erkännande som behövs, så att när den talar så lyssnar människor och överväger seriöst vad den har att säga. För tillfället lyckas ofta enskilda individer inom en grupp med detta på en individuell nivå genom att bli kända som ”god ledarindivid”, en som det är värt att tala med om en ny situation skulle uppstå i kampen. Detta kan ge en viss lokal influens av den individen, men ger ingen bredare influens till organisationen, och får inte heller människor att inse att det är anarkismen som en samling idéer som är värt att titta på som motivet för denna ”ledarindivid”.

Om organisationen ska influera klassens idéer och kamper måste den tala med en enad röst. Denna idé framfördes i De Frihetliga Kommunisternas Organisationsplattform som behovet av ”taktisk och teoretisk enhet”.

Eftersom det är svårt att tala om ett idéernas ledarskap på grund av den negativa anknytning många anarkister drar mellan ordet ledaskap och auktoritär politik, vill jag förklara termen och sedan fortsätta med att diskutera ett praktiskt exempel av vad det innebär i praktiken.

Borgerlig politik grundar sig på konceptet ”formellt ledarskap”. Det betyder att du kommer till en viss position och, eftersom du är i den positionen, kan du sedan tillämpa dina idéer. Positionen kan vara en politikers eller fackbyråkrats men den grundläggande tanken kvarstår, positionen ger dig makt över människor. Faktum är att när du väl har makten behöver du inte bry dig om dom du påstås representera. Det är inte ovanligt för denna sorts ledare att hävda någon slags speciell förståelse, vilken han påstår att folket han representerar inte har eftersom de inte har tid eller information nog att göra en bedömning. Självfallet förkastar anarkister fullständigt denna form av ledarskap.

Emellertid har leninister medvetet förväxlat denna form av ledarskap med en annan form, ”idéernas ledarskap”, och kombinerat båda under den allmänna termen ”ledarskap”.¹⁹ Många anarkister gör misstaget att acceptera denna avsiktliga förvirring och slutar så med att förkasta eller känner sig obekväma med att anamma ett ”idéernas ledarskap”.²⁰ Detta är kärnan till förvirringen, inte bara när det gäller politik, utan också allmänna frågor såsom specialisternas roll på arbetsplatsen (t ex läkare, arkitekter etc).

Vad idéernas ledarskap betyder är inte att organisationen har någon speciell position, utan snarare att den har byggt upp ett rykte av att ”ha rätt” eller ”vara vettig” så att människor är benägna att seriöst överväga dess råd och agera därefter. Dess makt ligger enbart i dess förmåga att övertyga människor. Men för att utveckla ett sådant rykte måste den självklart tala med en enad röst i sina publikationer och vid strategimöten. Annars kommer inte organisationen klara detta, även om enskilda individer kan utveckla ett sådant rykte!

Följa ledaren?

Så varför behöver vi då utveckla en organisation som är sedd som ”idéernas ledarskap”? Det finns två svar på den frågan. Det första är att det är dåligt för denna utveckling om det sker på ett individuellt plan eftersom detta tenderar att att leda till en slags informell kult kring den individen.

Den andra är dock mera djupsinnig. Världen är en stor plats och om vi någonsin kan hoppas få se en anarkistisk revolution så krävs det att vi kan få majoriteten av befolkningen att tilltalas av frihetliga idéer. Det är föga troligt att de kapitalistiska medierna någonsin kommer tillåta att en individ får tillgång till så mycket media som skulle krävas (och även om de skulle det, så vore det - av de anledningarna som beskrivs ovan - knappast en bra sak). Därför måste detta uppnås på en organisationell basis.

Det finns två anledningar till att gå med i en organisation. Den första är för att möta likasinnade, och detta slutar oftast i en liten organisation som består av en grupp vänner. Den andra är för att du faktiskt tror att organisationen försöker uppnå det som du själv vill uppnå, att de delar av den som du inte kan se (p.g.a. geografisk separation etc) kommer att handla på ett liknande sätt som dig, att du, i händelse av kris, kommer vara en del av en stor grupp människor som handlar på ett gemensamt sätt på basis av en tidigare överenskommelse. Allt detta kräver taktisk och teoretisk enhet.

Den största missuppfattningen som uppstår när man diskuterar teoretisk och taktisk enighet är att en organisation med en sådan överenskommelse kommer betrakta sig själv som de som innehavare av de enda ”sanna” anarkistiska idéerna, och att alla andra är kättare. Det är inte svårt att se var detta kommer ifrån, återigen från vänsterkulturen och de femtiosju rivaliserande leninistiska fraktionerna. Men hos anarkister får inte en sådan attityd tillåtas. Detta är även helt uppenbart oförenligt med den roll som jag argumenterade att en organisation ska ha innan - dvs att den ska vara en kärna av idéer och aktivister inne i arbetarklassens kamper hellre än något som försöker bli det formella ledarskapet inom klassen.

En sista kontrovers runt denna idé är att den innebär att man till viss del överger individens suveränitet. De ursprungliga plattformisterna talade om detta som ett ”kollektivt ansvar” som organisationen delade när det gällde dess aktivisters handlingar. Med detta följer också aktivisternas ansvar att fullfölja de beslut som fattas av organisationen, även om deras egna åsikter går tvärt emot i den gällande frågan. Vissa anarkister ser detta som besläktat organisationsdisciplinen hos de leninistiska partierna, där det krävs av partimedlemmarna att de ska ge partiet en ”merpart av sitt politiska arbete” och följa dess ”demokratiska centralism”.

Självklart finns det likheter, men i så fall finns det också likheter med att respektera en strejk, även om du röstade emot den. Faktum är att vi varje dag frivilligt håller oss till ”kollektivt ansvar” när vi arrangerar middagar eller semestrar med andra individer, eller när vi går med på att gå till en pub som vi egentligen inte var speciellt sugna på, eftersom det var dit kompisarna ville gå. Att göra saker som inte är ens första val är en del av alla sociala relationer, det enda sättet att undvika det skulle vara ett liv som eremit.

Följa partiet?

Vad som gör dessa beslut annorlunda och acceptabla för oss är vad som faktiskt skiljer ”kollektivt ansvar” från partidisciplin. Den första och viktigaste skillnaden är att vi alla har lika mycket att säga till om i hur dessa beslut fattas. I en anarkistisk organisation har alla lika mycket att säga till om, allas röster är värda lika mycket, när organisationen definierar sin position genom konferensdiskussioner eller bundna delegater. Det närmaste du kommer detta i en leninistisk organisation är en slags röstning där partiledarna säger åt dig hur du ska rösta.²¹ För det andra, i en anarkistisk organisation är disciplinen frivillig i den meningen att medlemmarna är fria att lämna organisationer de är oense med, och gå med i andra som de har mer gemensamt med, utan att behöva bli betraktade som ”klassförrädare” (läsarna kommer att bli medvetna om hur leninistiska grupper behandlar varandra).²² En tredje skillnad är att medlemmarna i en anarkistisk organisation är fria att syssla med vilken annan aktivitet de är intresserade av förutsatt att det inte går emot den överenskomna policyn inom organisationen. Detta i motsats till att medlemmarnas politiska aktivitet monopoliseras av ledarna i partiet.

Många läsare kanske håller med om de organisationsstrukturer och principer som beskrivs i denna artikel. Men dessa är inte bara skrivna som en uppsättning idéer för att funderas över och sedan läggas åt sidan. Om du håller med om grundidéerna som presenteras här så har du ett ansvar att omsätta dem i praktik genom att leta upp andra som också håller med, och att ta det första steget till att bygga upp en sådan (eller sådana) organisation(er). Min erfarenhet är att många anarkister jag mött är helt osjälviska när det gäller att sätta sig i en exponerande fysisk position i klasskampen, nu är det dags att sätta in samma energi till att bygga anarkistiska organisationer som kan omdefiniera arbetarklassens kamptraditioner och förebereda för en lyckad revolution.

Andrew Flood

Noter

1. Denna siffra är den högsta jag tagit del av när det gäller faktiska krigsoffer. Det är ett tecken på västvärldens fortsatta acceptans av den logiska grund för kriget att ingen egentligen verkar veta eller bry sig om hur många som dog på den irakiska sidas, eller att ungefär 500 000 irakiska barn har dött sedan krigsslutet på grund av kombinationen av förstörelsen och sanktionerna som följde.

2. EZLNs uppror den 1 januari 1994 i Chiapas; se Red & Black Revolution Nr. 1 för en analys av Zapatisterna.

3. Citerat från The SWP and the Crisis of British Capitalism, 1992

4. En fraktion inom Bolsjevikpartiet som grundade sig i fackföreningarna och krävde en återgång till lite arbetsplatsdemokrati. Främst därför bannlystes fraktionen från Partiet!

5. R.V. Daniels The Conscience of the Revolution s. 145-6

6. Denna är delad i två sektioner och den sektion med sitt högkvarter i Paris blev uteslutna från IWA-AIT vid decemberkongressen 1996.

7. Denna artikel refererar till anarkiströrelsen i Storbritannien och Irland utom där annat anges. Detta är det område där jag är väldigt bekant med den organiserade anarkismens inre angelägenheter, men utifrån vad jag har blivit informerad om finns liknande problem även i USA, Australien och Nya Zeeland. Alla dessa länder delar en liknande tradition av politisk och facklig organisering som varit dominerad av kamp om ledarskapet över rörelsen och självorganisering har sällan varit mer än ett slagord.

8. Workers Solidarity Movement (publicerar Red & Black Revolution).

9. Anarchist Communist Federation.

10. Brittisk sektion av IWA, som nu heter Solidarity Federation, och tidigare Direct Action Movement.

11. Det är problematiskt att ta med Class War i en lista över nationella anarkistiska organisationer eftersom de hela tiden håller på att ändra sig huruvida dom är anarkister eller inte.

12. Scottish Federation of Anarchists.

13. Anarchist Workers Group självdog 1992 när de övergav anarkismen, ändrade namn till Socialism from Below och försvann sedan.

14. Ett ökat intresse för anarkismen har visat sig, men i engelsktalande länder har inte detta betytt en signifikant ökning av organisering.

15. Inte helt orimligt i ett syndikalistisk sammanhang där facket antingen är kapabelt att ta över ekonomi eller inte. Men i ett icke-syndikalistisk anarkistiskt sammanhang diskuterades även idén om att slutföra revolutionen på icke-syndikalistisk basis genom skapandet av organ för arbetarförvaltning. 1937 var en rätt stor minoritet inom CNT villiga att utforska möjligheterna för en revolutionär junta vald (och återkallningsbar) av CNT- och CGT-arbetare.

16. CNT hade omkring en miljon medlemmar vid revolutionens början, och kan ha ökat till så mycket som två miljoner 1937.

17. Den CNT-anslutna textilarbetaren Andreu Capdevila, citerad i Blood of Spain s.72.

18. Se artikeln ‘Syndicalism: Its strengths and weaknesses’ i Red & Black Revolution No. 1. [Se också ‘Gör facket oss starka? - En kritisk analys av syndikalismen’ i detta nummer av Dissident. ö.a.]

19. Detta är anledningen till varför vi måste vara försiktiga med att inte blanda ihop det leninistiska konceptet demokratisk centralism, vilket inte betyder mer än att demokratiskt välja vem som ska få bestämma partiprogrammet, och inse att det inte har något gemensamt med det anarkistiska konceptet med teoretisk och taktisk enhet.

20. Bakunin diskuterade dessa två former av ledarskap som två olika betydelser för ordet auktoritet; dvs, att vara en auktoritet inom något område [som en läkare t.ex. ö.a.] som motsats till att vara en auktoritet över något [översättarens emfas].

21. I praktiken blir valet dock fixerat bl.a. genom användandet av listor. Leninistgrupper är ökända för att få samma ledare ”vald” om och om igen tills han dör och då splittra organisationen!

22. Faktum är, som vanligt, att vi kan se att leninisterna har infört kapitalistiska metoder för organisering i denna frågan, med ett uppdelning mellan de som tar besluten och de som verkställer dom, medan kollektivt ansvar modelleras enligt det framtida anarkistiska samhället, där beslut tas av dem som berörs av beslutens konsekvenser (dvs arbetarnas självförvaltning i det ekonomiska samanhanget).