Förord
Batkogruppen, 2005
Så var den äntligen här, Dissident #2. Tjockare, snyggare och om möjligt ännu intressantare än sist. Vi har förhoppningsvis även lärt av våra misstag och fått bukt med de flesta av de barnsjukdomar det första numret drabbades av. Sedan dess har redaktionen utvidgats, och gruppens politiska sammansättning har i viss mån förskjutits från en mer plattformistisk linje (som presenteras i Dissident #1) till förmån för de perspektiv som utgör detta nummers tema – den insurrektionella anarkismen.
Till att börja med måste vi poängtera att det inte finns någon ”insurrektionalism” i den meningen att det skulle vara ett nytt ideologiskt paket som gör anspråk på att sitta inne med alla de frågor och svar ”den revolutionära arbetaren” behöver. Det är inte heller enbart en avgränsande negativ kritik av den nuvarande ”vänstern” eller någon specifik inriktning eller teori. Tror man det så har man missat poängen. Den insurrektionella anarkismen ska istället förstås som ett försök att formulera en tendens inom den revolutionära rörelsen, ett perspektiv som alltid finns närvarande i klasskampen och som framträder ur den, och hur vi som revolutionärer ska förhålla oss till detta. Det verkar kanske abstrakt och svårbegripligt nu, men vår förhoppning är att det klarnar när man väl läst igenom dessa texter.
Det de insurrektionella anarkisterna har bidragit med, och som gör dem så intressanta, är att de med utgångspunkt från de klassiska anarkistiska grundprinciperna (direkt aktion, handlingens propaganda, odogmatiskhet osv.), och utifrån egna analyser av den samtida verkligheten, har försökt kasta hela den formella arbetarrörelsen över bord med allt vad det medför av ideologiska fördomar, traditioner och alienerande strukturer. Istället har de inlett det otroligt ambitiösa projektet att formulera en helt ny koherent helhetsteori för revolutionär praktik som faktiskt kan ta oss närmare revolutionen, inte bara prata om den. De försöker formulera och systematisera de spontana perspektiv som är drivande i klasskampen – och de har faktiskt kommit en bra bit på väg.
Det är det mest ambitiösa anarkistiska försöket att utarbeta ett revolutionärt helhetskoncept (där teori, praktik och organisationsform bildar en logisk enhet) sedan syndikalismen formulerades och sattes på prov i början på 1900-talet. Annars är ju de två mest välkända och utbredda försöken till revolutionära helhetskoncept leninismen och socialdemokratin. Och sen dessa fick hegemoni inom den formella arbetarrörelsen så har i princip alla strömningar som framträtt och utkristalliserats ur klasskampen, antingen varit varianter på dessa eller enbart avgränsat sig negativt utan att formulera några egna perspektiv. Detta gäller i allra högsta grad olika anarkistiska initiativ som, istället för att ta fasta på den anarkistiska teorin som faktiskt finns, ofta nöjt sig med att låta principer förfalla till platta dogmer och låta teori förvandlas till ideologi utan att ha någon verklig ambition att påverka någonting.
För att knyta diskussionen till den politiska diskussionen i Sverige idag kan man säga att de perspektiv som den insurrektionella anarkismen målar upp, sätter ord på många av de outtalade eller spontana perspektiv som mer eller mindre varit ledstjärnor för den s.k. autonoma rörelsen och utomparlamentariska vänstern under hela 90-talet. Men just på grund av att de har varit outtalade och spontana så har det blivit eklektiskt. Man har plockat en bit här och en bit där och byggt en praktik på fragment, samtidigt som man fortfarande har identifierat sig med vänstern snarare än klassen, och fortfarande försökt motivera sin praktik med valda bitar av den formella vänsterns ideologi.
På grund av denna antiteoretiska inställning och negativa avgränsning har vissa saker lyckats medan andra delar blivit helt fel. Därför kan man säga att de insurrektionella perspektiven både bekräftar och vederlägger den s.k. ”rörelsens” teori och praktik. Den bekräftar den i den mån som den faktiskt var ett uttryck för verkliga tendenser i klasskampen, och i den mån grupper inom den gick i täten för och utvecklade dessa på ett insurrektionellt sätt – från husockupationerna på 80-talet, över miljörörelsen, den militanta antifascismen, kvinnokampen osv., till återupptäckandet av klasskampen med någon form av kulmen i anti-globaliseringsrörelsen. Den vederlägger den å andra sidan i så mån att den faktiskt är/var en del av den aktivistiska och alienerande vänstern med allt vad det innebär.
Här är det viktigt att påpeka att vi i våra diskussioner, både inom gruppen och med andra, har förstått att den insurrektionella anarkismen ofta misstolkas som en teori för aktivism (och kanske till och med ultraaktivism), och att ingenting kan vara mer fel. Troligen beror detta missförstånd på att de som gör den tolkningen (både dess kritiker och vissa av dess anhängare) själva är så inkörda i det vänsteristiska tänkandet att de har svårt att föreställa sig en självständig klasskamp utan medierande vänsterorganisationer. Det insurrektionella perspektivet är istället en utväg från aktivismen. För att förstå detta måste man se den insurrektionella anarkismen som en teori för klassorganisering, inte som en teori för vänsterorganisering. Den insurrektionella anarkismen förhåller sig inte till vänstern. Den gör vänstern meningslös. Detta betyder helt enkelt att vänstern är ointressant som referenspunkt för oss som revolutionärer (eller kommunister, eller anarkister, eller vad vi nu kallar oss).
De tendenser och strömningar som det insurrektionella perspektivet försöker förena till en koherent teori för praktik är uttryck för tendenser som är – och alltid har varit – en del av klasskampen, de har alltid varit med och gjort sig hörda på olika sätt och i olika former. Ibland har det kallats ”den andra arbetarrörelsen”, ibland ”ansiktslöst motstånd”, och de tar sig bl.a. uttryck i vilda strejker, sabotage, kravaller, stölder osv. – kamper som har det gemensamt att de helt bryter med den borgerliga ordningen. Men det är givetvis inte så att det går att dra en klar gräns mellan ”en dum vänster” och någon ”ren klasskamp”, så förenklad är inte verkligheten. Snarare är det så att precis som att det alltid finns en insurrektionell strävan i klasskampen, så utkristalliseras det alltid grupper och initiativ ur dessa kamper som försökt formulera ny teori och/eller tar till sig redan existerande teori som bekräftar och utvecklar dessa insurrektionella tendenser. Detta blir extra tydligt i revolutionära situationer och stora kampuppsving, men det pågår i en eller annan form hela tiden. I och med detta blir dessa grupper de facto en del av vänstern (om de inte redan var det). Detta är egentligen inget problem i sig, för tendensen att konstitueras som en institution inom vänstern finns alltid inneboende i alla klasskamper och klassorganisationer, på samma sätt som den ”verkliga klasskampen” alltid på ett eller annat sätt är en del av den institutionaliserade vänstern som helhet.
Det stora problemet har istället varit att de grupper och teorier som på ett eller annat sätt är uttryck för den insurrektionella tendensen fortsätter att ha den institutionaliserade vänstern som referenspunkt. De använder bara sin teori som en negativ avgränsning från vissa aspekter av vänsterismen, men fortsätter att okritiskt svälja andra, och de söker gemenskap med andra grupper utifrån ett avståndstagande från den formella arbetarrörelsen, även om man inte tar avstånd från samma aspekter av den, istället för att förenas kring en gemensam klasskamp. Detta gör att det skapas ett förvirrat hopkok av strömningar och tendenser som kallas ”den utomparlamentariska vänstern” eller ”den autonoma rörelsen” som istället för att bli ett verktyg i klasskampen blir till ett gränsland, eller ett sammanfogande kitt, mellan den gamla formella arbetarrörelsen och den verkliga kommunistiska rörelsen och på det sättet faktiskt motverkar sina egna uttalade syften. En kritik av aktivismen måste alltid ske utifrån ett klasskampsperspektiv. Om den sker utifrån ett vänsterperspektiv så missar den målet och blir i värsta fall till ett fördömande av själva klasskampen.
***
Det insurrektionella perspektivet är ingenting nytt inom anarkismen utan det har funnits med ända sedan de första anarkisternas dagar. Dess rötter finner man främst hos Bakunin1 och Malatesta2. Bakunin bekämpade föreställningen om att demokrati och representation (dvs. staten i alla dess former) kunde användas i den sociala revolutionens tjänst. Istället förespråkade han direkt och kompromisslös attack mot staten och kapitalet, samtidigt som han aktivt var delaktig i formandet av autonoma gräsrotsgrupper runt om i hela Europa. Bakunin var ingen elitist eller hycklande auktoritär som hans motståndare anklagade honom för att vara. Bakunin stod istället för en direkt ickerepresentativ organisations- och kampmetod som genom handlingens propaganda skulle driva den sociala konflikten till sin spets, dvs. till uppror, och i förlängningen social revolution:
”Som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen ska vi föra befälet, inte genom en påtaglig makt utan genom alla förbundnas kollektiva diktatur. En diktatur utan armbindel, utan namn, utan officiell rätt; och desto mäktigare eftersom den inte bär spår av någon makt.”3
En av Bakunins kamrater och arvtagare var den italienska anarkokommunisten Errico Malatesta. Han kritiserade plattformisterna utifrån ett insurrektionellt perspektiv. Vad som gör Malatestas kritik relevant (till skillnad från syntesförespråkarna och individualisterna) är att han utgår från en kommunistisk ståndpunkt och förespråkar kollektiv och social kamp, dvs. han utgår från klasskamp. Malatesta höll med plattformisterna om behovet av teoretisk och taktisk enhet och att klasskampen måste vara en social kamp, men han kritiserade plattformens organisationsförslag som han ansåg var allt för statsliknande.
I Malatestas efterföljd fanns det en annan italiensk anarkistisk kommunist som har fått en central betydelse för den insurrektionella anarkismen. Han hette Luigi Galleani4 och var verksam samtidigt som Malatesta, men blev tvungen att fly till USA 1901 för att slippa hamna i fängelse för sin revolutionära övertygelse. Galleani var kritisk till formella organisationer över huvud taget, som han ansåg hade en tendens att utvecklas till hierarkiska och byråkratiska institutioner och därmed förlora sin anarkistiska och revolutionära potential. Han såg ingen motsättning mellan individuell och kollektiv kamp och förespråkade spontanitet, autonomi och självständighet, direkt aktion osv. samtidigt som han försvarade anarkistisk kommunism och hävdade en enhet mellan Kropotkins5 ”ömsesidig hjälp”6 [mutual aid] och upproriskhet. Just betoningen på att det inte är någon motsättning mellan individuell och social kamp, mellan anarkism och kommunism, och kritiken av formell organisering har blivit en viktig utgångspunkt för senare insurrektionella anarkister.
Med kampuppsvinget på 60- och 70-talen återvitaliserades det insurrektionella perspektivet och kunde fördjupas ytterligare utifrån analyser av, och deltagande i den tidens kamper, i synnerhet i Italien. I Italien revolterade de unga oskolade industriarbetarna, ”massarbetarna”, våldsamt mot löneslaveriet, med höjdpunkten under den s.k. ”heta hösten” 1969. Staten mötte upproret med bland annat ”spänningens strategi” – bombdåd utförda av staten som anarkisterna fick bli syndabockar för. Provokationer som tjänade till att rättfärdiga hård repression. Under 70-talets senare hälft formades en större rörelse av studenter, kvinnor, ungdomar och arbetslösa. Denna rörelse var på många sätt olik tidigare proletära rörelser: ickehierarkisk, ideologiskt öppen och löst sammansatt. 1977 mördades en radikal student av en fascist och ”77-rörelsen” exploderade över hela landet.
Det var i detta sammanhang som Alfredo Bonanno7 och andra italienska anarkisterna lade grunden för en modern insurrektionell hållning. Deras kritik av 70-talets kamper fokuserade på hur organisationsformerna påverkade kampernas innehåll, och en djupare kritik av formell organisering formulerades. Insurrektionalisterna var speciellt inblandade i antikärnkrafts- och fredsrörelsen och t.ex. motståndet till militärbasen i Comiso i Sicilien. Utifrån dessa kamper betonade man tre centrala principer för insurrektionell kamp: 1) permanent konfliktualitet; att kampen aldrig fick övergå till medling, förhandlingar och kompromisser, 2) autonomi och självaktivitet; kampen skulle bedrivas utan representanter och ”specialister”, och 3) organisering som attack; att själva organisationen skulle fungera som ett medel för attack mot stat och kapital, inte som ett mål i sig självt. Aktiviteten blir det primära och kampen utvecklas inte till organisationsfetischism.
***
Insurrektionella perspektiv har, givetvis, också utvecklats utanför den anarkistiska idétraditionen. En marxistisk variant var Johnson-Forest-fraktionen8 som i Amerika började undersöka vanliga arbetares vardag. De gav ut skrifter och publikationer som skrevs av arbetare själva som analyserade sin egen situation. De fokuserade på arbetarnas självaktivitet och kritiserade vänsterns syn på klassmedvetande. Deras undersökningar av hur produktionen formas och politiskt möts av arbetarna var också något som man känner igen hos Socialisme ou Barbaries9 studier i 50-talets Frankrike och operaisternas10 undersökningar i Italien.
De som kanske har haft störst betydelse för oss i Batkogruppen är den franska ”ultravänstern” med Gilles Dauvé11 och Jacques Camatte12 i spetsen. Dauvés kommunistiska perspektiv gör att han kan se bortom falska dikotomier som demokrati/diktatur. Istället förstår han helt korrekt staten, i alla dess former, som en fiende. Det är arbetarklassens självaktivitet och autonoma antagonism som ges företräde och organisationsformen blir inte fetischerad utan blir något som måste anpassas efter klasskampens innehåll. Detta sätts i relation till arbetets verkliga underordning av kapitalet. Med det menas att arbetet inte längre bara är formellt underordnat kapitalet (att kapitalisterna äger produktionsmedlen och förtrycker arbetarna med staten) utan att kapitalet så att säga har koloniserat hela samhällsorganismen. Arbetsprocessen har blivit reellt underordnat kapitalets logik; all social aktivitet har blivit till varor på marknaden. Därav kommer kritiken av all form av syntesorganisering som då reproducerar det sociala förhållandet mellan människor som bestäms av kapitalet. Den reella underordningen kräver alltså en fördjupad synteskritik. Saker som demokrati och självförvaltning blir då genast något vi måste förhålla oss kritiskt till, för att bara ta ett exempel.
Det finns alltså knytpunkter mellan flera olika teoretiska strömningar som överstiger ideologiska gränser och kompletterar varandra. Därför vill vi återigen påpeka att det insurrektionella perspektivet inte är en ny ideologisk helhetslösning, och att man gör det mycket lättare för sig om man tar den gamla anarkistiska principen om ett odogmatiskt förhållningssätt till teori på allvar.
***
Innehållet i detta nummer är uppdelat i tre sektioner. Först två avdelningar som representerar två olika generationer av den insurrektionella anarkismen. Den första delen innehåller texter från den moderna insurrektionalismens första epok på 70- och 80-talet, med Bonanno i spetsen och texter från den engelska tidningen Insurrection som är färgade av de kamper som fördes då. Den andra delen består av texter från gruppen kring den amerikanska tidningen Killing King Abacus som var en del av – och som tar ett tydligt avstamp i – den s.k. anti-globaliseringsrörelsen på 2000-talet. Den tredje delen består av lite äldre texter igen, från 70-talet, som inte är uttalat anarkistiska, men som ändå är väldigt betydelsefulla för att förstå det insurrektionella perspektivet. De kompletterar de två första delarna och borde på ett sätt kanske läsas först. Sist men inte minst har vi lagt till en liten ordlista, där vi försöker förklara en del av de ord och begrepp som används i det här numret. Den är inte komplett på något sätt, men om det dyker upp obegripliga ord kan det vara värt att ta en titt. Alla footnoter har skrivits av oss om inget annat anges.
Del ett inleds med två korta texter skrivna av Alfredo Bonanno som introducerar den insurrektionella anarkismen och den insurrektionella hållningen i frågan om organisering. Efter det följer en rad kortare artiklar från den brittiska tidskriften Insurrection nr 4, maj 1988. Dessa presenterar kortfattat centrala begrepp som affinitetsgruppen, autonoma basgrupper, syntesstruktur osv., och utgör den begreppsmässiga grunden som texterna i den andra delen utgår ifrån och går på djupet med.
Del två inleds även den med två kortare introduktionstexter. 13 noteringar om klasskamp publicerades ursprungligen som en insändare i Green Anarchy nr 18, vars tema var just klasskamp, och Några punkter om den insurrektionella anarkismen är tagen från det andra numret av Killing King Abacus. Dessa följs av Självorganisering och uppror, som publicerades i Aporia Journal nr 2 och Den anarkistiska etiken i anti-globaliseringsrörelsens tidsålder från Killing King Abacus nr 2. I den senare ger författarna sin syn på anarkismen och lägger fram sina insurrektionella perspektiv på hur anarkister bör agera i just ”globaliseringens tidsålder”. Den går mer på djupet och är svårare än många av de andra texterna, och den kan på många sätt ses som ett försök att förena och bygga vidare på den grund som dessa lagt. Den utgör, tillsammans med Anti-massmetoder för organisering av kollektiv i den tredje och sista delen, en av hörnstenarna i detta nummer av Dissident. Sist har vi valt att ta med ett utdrag ur Batkogruppens pågående samtal/intervju med Sasha, en av redaktionsmedlemmarna för Killing King Abacus.
Del tre inleds med de två situationistiska klassikerna Det revolutionära nöjet att tänka själv och Anti-massmetoder för organisering av kollektiv. Ingen av dessa är uttalat anarkistiska, men är ändå centrala både för att förstå den insurrektionella anarkismens utgångspunkter, och för ett revolutionärt tänkande i allmänhet. Den första av dessa förklarar kortfattat och pedagogiskt skillnaden mellan s.k. revolutionär självteori med ett avstamp i klasskampen, och den ideologi som påförs oss utifrån för att hålla oss nere. Den andra texten försöker belysa skillnaden mellan syntesorganisering (som kallas ”massorganisering” i texten) och klassorganisering. Den är bitvis ganska svårbegriplig och har ibland helt egna begrepp och definitioner, och den hämtar inspiration från många olika och skilda håll, från Mao till amerikanska situationister (och har ibland kallats ”anarko-maoistisk”). Man får även ha överseende med en del idag svårbegripliga exempel och referenser, den har trots allt över 30 år på nacken och är en produkt av sin tid. Trots detta så är den högintressant för revolutionärer än idag, och den är skriven anti-ideologiskt och ska läsas ”öppet” med odogmatiska ögon. Texten betonar självaktivitet, kollektivitet, klasskamp, nytänkande, behovet av analys, långsiktiga strategier och initiativ. Den tredje texten Autonom organisering bland Turins järnvägsarbetare skrevs av en grupp militanta arbetare under 70-talets kamper i Italien. De var med och utvecklade de autonoma kampformer som hela den moderna insurrektionella strömningen på många sätt kan sägas ha uppkommit ur. De pekar på behovet av utomfacklig organisering i autonoma basgrupper och permanent konfliktualitet. Har man svårt att tänka sig ”insurrektionell organisering i praktiken” så är järnvägsarbetarna från Turin ett bra exempel. Texten är tagen från häftet ”Workers Autonomy” (Bratach Dubh/Elephant Editions).
Det insurrektionella perspektivet har för oss blivit en stor utmaning och har som sagt tvingat flera av oss att grundligt tänka om vår roll som revolutionärer. Vissa av oss har, helt eller delvis, övergivit plattformismen (som vi presenterade i förra numret) medan andra fortfarande är kritiska. Vi hoppas att materialet vi presenterar i detta nummer av Dissident kan ge tillräckligt med kött på benen för fortsatt diskussion.
Noter
1. Michail Aleksandrovitj Bakunin (1814–1876). Rysk revolutionär och agitator. En av anarkismens förgrundsgestalter. Kända verk: ”Centralism eller självförvaltning?”. Federativ, 1980. ”Gud och staten”. Federativ, 1995.
2. Errico Malatesta (1853–1932). Revolutionär och agitator, och en av de mest inflytelserika anarkisterna i Italien och resten av den latinska världen. Var bland de första att förespråka en uttalat ”kommunistisk anarkism” (1876), och anses även vara fader till den insurrektionella anarkismen. Författare och redaktör på otaliga anarkistiska tidningar, däribland den klassiska Umanitā Nova. För mer information se Albert Jensens biografi ”Errico Malatesta: ett utvecklingsskede – från republikan till kommunistisk anarkist”. Skanarkiv, 1988. (Faks. av originaluppl. Brand, 1932.)
3. Bakunin i ett brev till Albert Richard – ”Michael Bakunin: Selected Writings” (översatta av Steven Cox och Olive Stevens). Jonathan Cape, 1973.
4. Luigi Galleani (1861–1931). Italiensk anarkist. Han grundade och var redaktör för tidningen Cronaca Sovversiva, en italiensk anarkistisk tidning som gavs ut i ungefär 15 år i Vermont innan den stängdes av de amerikanska myndigheterna. Kända verk: ”End of Anarchism?”. Cienfugos Press, 1982. ”Anarchy Will Be!: Selected Writings Of Luigi Galleani”. AK Press, 2005.
5. Petr Kropotkin (1842–1921). Rysk naturforskare, revolutionär och anarkist. Kända verk: ”Inbördes hjälp”. Federativ, 1978. ”Anarkism och kommunism”. Norberg, 1983. ”The Conquest of Bread”. Elephant Editions, 1996. (På svenska ”Erövringen av brödet”. Brand, 1919. Det verkar inte finnas någon nyöversättning.) ”En anarkists minnen” (memoarer). Forum, 1982.
6. Peter Kropotkin, ”Inbördes hjälp”. Federativ, 1978.
7. Alfredo M Bonanno: Italiensk anarkist. Redaktör för den italienska tidskriften Anarchismo Editions. Fick smeknamnet den ”anarkistiska gudfadern” av åklagarna under Marini-rättegångarna, där han 2003 dömd till sex års fängelse. Kända verk: ”Armed Joy”. Elephant Editions, 1998. ”From Riot to Insurrection”. Elephant Editions, 1988. ”The Anarchist Tension”. Elephant Editions, 1998. ”Critique of Syndicalist Methods”, Elephant Editions.
8. För mer information, se Kämpa Tillsammans!: ”Vi vill ha allting! – en historisk bakgrund till den autonoma marxismen”. Subversiv Media, 2003.
9. Ibid.
10. Ibid.
11. Gilles Dauvé: Fransk kommunist. På svenska finns bland annat antologin ”Vägrandets dynamik”. Riff-Raff, 2004.
12. Jacques Camatte: Fransk kommunist. Känd bl.a. för att utifrån sin läsning av Marx kraftfullt fördöma leninismens och socialdemokratins partisyn som väsensskild från vad Marx själv menade. Kända verk: ”Community and Communism in Russia” och ”This World We Must Leave, and Other Essays”. Autonomedia, 1996.
