Ordlista

Affinitet: Affinitet betyder samhörighet, samhörighetskänsla. En affinitetsgrupp är en grupp av människor med gemensamt intresse. Affinitet mellan kamrater har ingenting med vänskap eller känslor att göra. Att hysa affinitet betyder att ha kunskap om varandra, att veta var de andra står i olika sociala frågor och hur de anser att de kan intervenera i den sociala konfrontationen. Affinitet uppstår i diskussion och framförallt i kamp. Se ”Affinitetsgruppen” i detta nummer av Dissident.

Allmänna ekvivalenten: Det medel man använder som ”mellanled” då man byter en vara mot en annan, t.ex. pengar.

Dikotomi: Tudelning. Uppdelning av något i två, varandra uteslutande, mängder. En falsk dikotomi är att felaktigt förutsätta att det finns två, och endast två alternativ. Närbesläktat (och används ofta synonymt) med dualism, en åskådning som antar en grundläggande tvåfaldighet eller motsatsförhållande.

Eklektisk: (av grek. eklektikos ”utväljande”) Att föra samman eller begagna idéer, teori osv. från olika håll som inte går ihop. En eklektisk teoribildning är inbördes motsägelsefull. Motsatsen till eklektisk är koherent. Ett eklektiskt tänkande betraktas även ofta som motsatsen till ett dialektiskt.

Fordism: Modell för organiserandet av produktionen som fått sitt namn av Henry Ford, Ford-koncernens grundare. Fordismen, som slog igenom i de Imperialistiska centrumländerna på 20- och 30-talet och hade sin glansperiod fram till slutet av 60-talet, var en produktionsmodell som inom nationalstatens gränser kännetecknades av höga löner, full sysselsättning och hög konsumtion. Fordismen bygger på en tayloristisk arbetsorganisation. Taylorismen innebär att produktionsprocessen uppsplittras i allt mindre detaljer, vilket medför optimal arbetsfördelning, den s.k. löpande-band-principen.

Fordismen präglas förutom av hög arbetsdelning med specialiserad arbetskraft och relativt höga löner också av strikt hierarkiska arbetsrelationer med öppen repression, mekanisering (mänskligt kunnande byggs in i maskiner), centraliserad massproduktion av standardiserade produkter, systematiska studier av arbetet för ökad rationalisering och ett stelt produktionssätt.

Fordismens rationaliseringsmöjligheter möjliggjorde rekordhöga profiter som gav upphov till keynesianismen, en ekonomisk teori som bygger på att stimulera efterfrågan, konsumtionen, och som hävdar att profiten och lönerna inte behöver stå i motsättning till varandra, utan tvärtom ömsesidigt kan ta del av den ökade tillväxten.

Fordismen/taylorismen och dess ekonomiska politik – keynesianismen – och dess uppbyggande av den kapitalistiska välfärdsstatens masskonsumtionsmodell bildade själva grunden till den historiska kompromissen att stora delar av arbetarklassen politiskt integrerades inom de kapitalistiska ramarna.

Krisen i den fordistiska/tayloristiska ackumulationsmodellen dök upp i slutet av 60-talet och slog igenom definitivt i början av 70-talet. Rationaliseringsmöjligheterna hade uttömts och stött på ett internationellt mångfaldigt motstånd, löpande bandets tempo kunde inte höjas och modellen gav därför inte längre tillräckligt höga profiter. Denna utveckling kolliderade med de kapitalistiska välfärdsstaternas sociala institutioner och dessas stigande kostnader. Därför började den globala kapitalistiska omstruktureringen som ersatte keynesianism med nyliberalism och fordism med toyotism. Se även ”Toyotism”. (Källa: Kämpa Tillsammans!)

Formell och reell underordning: Med reell underordning menar man att arbetet inte längre bara är formellt underordnat kapitalet (att kapitalisterna äger produktionsmedlen och förtrycker arbetarna med staten) utan att kapitalet så att säga har koloniserat hela samhällsorganismen. Arbetsprocessen har blivit reellt underordnat kapitalets logik; all social aktivitet har blivit till varor på marknaden. För vidare diskussion om dessa begrepp, se Marcel: ”Angreppets och undandragandets kommunism” i Riff-raff nr 7, 2005. Samt Karl Marx opublicerade sjätte kapitel i Kapitalet. På svenska: ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, Ekonomiska skrifter i urval. DDR: Cavefors, 1975.

Ideologi: Begreppet ”ideologi” används dels i betydelsen ”teoretisk strömning”, så som leninism, rådskommunism, anarkism etc. Men det används också i betydelsen ett ”falskt medvetande” som har som syfte att släta över motsättningar, avleda uppmärksamheten till ovidkommande ting och legitimera och understödja makten och samhällets fortbestånd. Se tex. ”Det revolutionära nöjet att tänka själv” i detta nummer av Dissident: ”Vilket idésystem som helst som tar sin utgångspunkt i en abstraktion – en abstraktion som tilldelar dig vissa bestämda roller eller plikter – är en ideologi. En ideologi förser dem som accepterar den med en falsk medvetenhet, som nödvändigtvis innehåller komponenten att den är styrd av andra. Detta leder till att de som accepterar ideologin beter sig som objekt istället för subjekt, vilket möjliggör att de utnyttjas snarare än agerar för att förverkliga sina egna viljor. Alla olika ideologier är uppbyggda runt olika abstraktioner, men alla tjänar ändå en överordnad klass genom att ge individer (även om termen inte verkar riktigt passande – ’medlemmar i flocken’ är kanske mer korrekt) en känsla av meningsfullhet i offer, lidande och underordning.”

Immanent och transcendent: Immanens betyder ”inneboende”, ”inom” och transcendens ”överskridande”, ”bortom”. T.ex. så uppfattar kristendomen Gud som ”transcendent”, som ett ”högre väsen”, bortom världen. Medan andra religioner, t.ex. panteism, ser Gud som en del av världen, eller rent av identisk med världen – dvs. att Gud är immanent i världen.

Koherent: Sammanhängande, samstämmig. En koherent teori utgör en inbördes överensstämmande helhet. Motsatsen till koherent är eklektisk.

Kontingent: Något som är kontingent är inte en nödvändig del av ett väsen eller en utsaga. Exempel: Begreppet ”får” förstås normalt som ”en fyrfota varelse med ull”; generellt är ullen nödvändigt så till vida att för att vara ett får måste fåret kunna ha ull, men specifikt är ullen kontingent, för man kan klippa fåret utan att det upphör att vara ett får.

Massorganisation: Se ”Syntesorganisation”.

Mediera: Att förhandla, medla och komma fram till kompromisser. En medierad relation innebär en separering, en uppdelning av en enhet i två, genom införandet av ett transcendent ”förmedlande” mellanled, vilket är kärnan i alienationen. En organisation är t.ex. inte medierande bara för att den utåt sett förhandlar med ”makten”, utan minst lika viktigt (om inte viktigare) är att den blir ett mellanled mellan oss själva och vår egen makt, och därför reproducerar alienationen, och därmed även kapitalismen.

Multituden: Eng. Multitude. Ett begrepp som vill synliggöra proletariatets pluralism och heterogenitet. Blev väldigt populärt i globaliseringskritiska kretsar efter Michael Hardt och Antonio Negris bok Imperiet (Glänta/Vertigo, 2003), där multitude f.ö. översattes till mängden. I andra sammanhang har det även översats till myllret. Det är ett väldigt omfattande begrepp med en mängd olika aspekter och implikationer, som i viss mån varierar beroende på användarens politiska bakgrund.

Multituden innebär en förståelse av vad arbetarklassen egentligen är, dess form och innehåll. Lite förenklat utgör det en motvikt till den traditionella vänsterns ofta stelbenta och felaktiga syn på arbetarklassen som en homogen massa, företrädesvis manliga industriarbetare, vars intressen kan organiseras och försvaras av en stor organisation, eller av en gemensam strategi. I verkligheten utgörs klassen av en oändlig mångfald av olika grupper och individer med vitt skilda livssituationer och förutsättningar. Det mest uppenbara är att klassen är uppdelade efter kön, nationalitet, hudfärg och sexuell läggning. Det samma gäller folk som jobbar inom olika branscher, har olika anställningsformer eller är arbetslösa osv. Men oavsett detta så organiserar sig folk överallt utifrån sin egen verklighet för att bemöta och i förlängningen bekämpa kapitalets attacker. Multituden är ett nätverk av dessa gemenskaper och grupperingar som genomsyrar hela samhället. Den utgör så att säga den kämpande klassen, en myriad av aktiva minoriteter, vars kamper kan länkas till varandra, utvidgas, och spridas till andra grupper och nivåer. Multituden är på detta sätt ett försök att konkretisera det Marx kallade ”klass för sig”, vilket han skilde från ”klass i sig”, arbetarklassens rent objektiva existens som kapitalistisk abstraktion, organiserad som en massa, likformig, homogen och tillrättalagd.

”På tyska har Multitude översatts med menge som innefattar betydelsen kvantitet. Det är fel. Konceptet Multitude är ett begrepp som innehåller betydelsen och grundsatsen Enhet, en enhet som är en mångfald av subjektiviteter, enskilda. [...] Multitude är ett begrepp som är polemiskt mot alla former av organiska enheter, och därför är det polemiskt mot begrepp som massa eller folk som i en liberal eller socialistisk tradition. Multitude betyder enheten av ett myller av olikheter. [...] Från ett logiskt och politiskt perspektiv är multitude ett alternativt begrepp till begreppet massa och till alla de begrepp som utesluter den enskildas möjlighet och förmåga att återta sin frihet.”
/Antonio Negri
(Källa: ”Antonio Negri om Imperiet och anklagelser för terrorism”, Stockholms Fria Tidning, 2003-10-24)

Permanent konfliktualitet: Ett förhållningssätt som går ut på att kampen aldrig ska övergå till medling, förhandlingar och kompromisser med makten.

Primitivism: En ideologi som fokuserar på ”civilisationskritik” och ser det som överordnat klasskampen (kapitalismen blir då bara ännu en av civilisationens avarter). Primitivisternas mål är få samhället att gå tillbaka till ett icke-industriellt samhälle som bygger på ”jägar-samlar-principen”.

Projektualism: Ett helhetsperspektiv där klassanalysen, teorin, praktiken, organiseringen osv. bildar en koherent helhet för att uppnå ett specifikt mål. I det här fallet social revolution och kommunism. De mest kända historiska exemplen på försök till projektuella helhetskoncept är socialdemokratin, leninismen och syndikalismen.

Reell underordning: Se ”Formell och reell underordning”.

Rekuperera: Att ”fånga upp”, återhämta, integrera något i staten. Begreppet syftar på det etablerade samhällets försök att neutralisera potentiellt revolutionära företeelser ”inifrån” och därefter utnyttja dem för egna syften.

Rhizomatisk struktur: Rhizom är ett begrepp hämtat från biologin, det introducerades till en bredare publik av Deleuze och Guattari som använde sig av det som ett centralt begrepp i ”Tusen Platåer” (1980). Ett rhizom är ett rotsystem, ett underjordiskt sammanbundet överlevnadssystem som finns hos vissa typer av växter till exempel ormbunken. Det är ett system av knölar och lökar, sammanbundna med varandra genom förgreningar och förlängningar. I ett rhizom finns det en ständig tillgång till nya vägar och flyktlinjer som skapar en sorts osårbarhet för det totala systemet. Även om enskilda delar kan skadas eller slås ut så klarar sig helheten. Så länge som det finns nya vägar för ormbunkens rotsystem att sprida sig på så kommer den att anpassa sig till bortfallet av plantor och förgreningar. Ett rhizom skickar ständigt ut nya skott, det växer hela tiden och det är notoriskt svårt att utrota. Internet är ett exempel på en rhizomatisk struktur.

Syntetisera: Att skapa en syntes. Se ”Syntesorganisation”.

Syntesorganisation: Organisering som försöker samla så många som möjligt istället för att eftersträva teoretisk och taktisk enhet. Enheten baseras då på åsiktsmässiga och formella principer istället för hur den faktiska kampen bedrivs. Därmed är det en konstlad, ideologisk enhet eftersom den försöker samla, syntetisera, olika motstridiga viljor under ett och samma tak. Denna konstlade enhet blir i en syntesorganisation permanent och självbevarande, i form av en ”demokratisk massorganisation” där ”alla” får vara med i egenskap av enbart ”försäljare av varan arbetskraft”. En organisation där man kan ”gå med” helt oberoende av hur man faktiskt agerar i klasskampen. Exempel på typiska syntesorganisationer är fackföreningar och partier.

Enligt plattformisterna (se t.ex. Dissident #1) så var syntesorganisering den typ av organisering som försökte samla samtliga anarkister inom en enda organisation (”Står vi bara enade är vi starka!”). Individualistiska och kommunistiska anarkister, revolutionära och reformistiska, syndikalistiska och icke-syndikalistiska, skulle stå sida vid sida. I Plattformen förespråkas istället ”taktisk och teoretisk enhet”, alltså att teorin och praktiken måste vara överensstämmande när man organiserar sig. Om man inte organiserar sig på detta sätt, utan organiserar sig enligt syntestanken, blir organisationen handlingsförlamad. Det här var egentligen ganska självklara saker, men det blev ändå en splittring mellan ”syntes- och antisyntes-anarkister” då plattformen kom ut (den är därför, utan tvekan, en oerhört central text inom den anarkistiska idétraditionen). Malatesta höll med om synteskritiken som plattformisterna lade fram, men var kritisk mot att man skulle bilda organisationer enligt deras modell (han kritiserade främst tanken om ”kollektivt ansvar” och centralkommittéer). Insurrektionalisterna har sedan byggt vidare på Malatesta och fördjupat synteskritiken ytterligare.

Toyotism: En modell för organiserandet av produktionen som fått sitt namn efter företaget Toyota. Toyotismen ersätter med ojämn hastighet den tidigare produktionsmodellen, fordismen. Det handlar i praktiken om en ”toyotisering”.

Toyotismen byggdes i Japan upp på ryggen av en försvagad och nedtryckt fackföreningsrörelse. Det japanska bilarbetarfacket Zenji krossades på 50- talet efter hårda konflikter, och nya företagsanknutna fackföreningar startades på initiativ av företagen själva.

Toyotismen baseras på en kombination av högteknologiska arbetsprocesser och en högmotiverad mindre grupp arbetare med stor mobilitet. Toyotismen präglas av:

Nya former av intern organisation med lagarbeten, team-work, med arbetare som är multifunktionella och är medbestämmande angående utveckling, rationaliseringar, kvalitet och underhåll.
Målstyrning istället för strikt hierarkiska direktiv och orderstyrning.
Förtäckt repression genom intern konkurrens mellan arbetslag (och slutligen mellan enskilda arbetare), som omväxlande förhåller sig till varandra som kunder och leverantörer i ett slags marknadssystem.
S.k. ”kaizen” som innebär att alla standardmoment i arbetsprocessen skrivs ned eller ritas upp, alla små rationaliseringar som därefter utvecklas arbetas kontinuerligt in i föreskrifter, för att på så sätt bränna bort mikropauser.
Mager produktion, ”lean production”, vad gäller produkter i arbete, antal arbetare, antal tjänstemän i arbete och använd arbetstid.
”Just-in-time”-system för transporter och leveranser istället för lagerhållning, vilket ställer enorma prestationskrav.
Flexibilitet och förmåga till snabba omställningar både på golvet och på kontoren.
Decentralisering av produktionen.
En teknologisk offensiv som bl.a. baseras på informationsteknik.
Marknadssignaler ska släppas in på alla nivåer för att ställa kundbehoven i centrum.
Flexibel lön beroende på profitens storlek.
Synliga och enkla flöden och strukturen i produktionen, ”genomskinlighet”.
Korporativ lojalitet mot företaget.
Elitistisk hierarkisering av arbetarna inom produktionsledet, där den lilla relativt privilegierade gruppen av arbetare domineras av ”den nya medarbetaren”: ung, lojal man av inhemsk härkomst. Arbetsrelationerna är alltså elitistiska, sexistiska och rasistiska.
Större företag har konkurrensutsatt utlokaliserat produktion med ett nätverk av underleverantörer.
På internationellt plan intensifieras utnyttjandet av skillnaderna mellan produktionsförhållandena med hjälp av flexibilisering av finans- och kapitalcirkulationen och utlokalisering av mekanik, sammansättning och råvaruproduktion till Trikont och produktion av högteknologi (t.ex. läkemedelsindustrin) i centrumländerna. Denna arbetsdelning är kärnan i den s.k. globaliseringen.

Se även ”Fordism”. (Källa: Kämpa Tillsammans!)

Transcendent: Se ”Immanent och transcendent”.