Upprorsteori eller uppror i teorin?

Den insurrektionella anarkismen presenteras och lyfts nu fram av Batko-gruppen. Lukas G har läst och diskuterar här om och hur den insurrektionella anarkismen kan vara av intresse för SAC.

Hösten 2005 har den teoretiskt intresserade Batko-gruppen, som står bakom tidskriften Dissident, gjort helt om och lämnat ”plattformismen” för den ”insurrektionella anarkismen”. Den nya positioneringen presenteras i Dissident nr 2. Det som utlovas i förordet är inte lite: ” [den insurrektionella anarkismen] är det mest ambitiösa anarkistiska försöket att utarbeta ett revolutionärt helhetskoncept (där teori, praktik och organisationsform bildar en logisk enhet) sedan syndikalismen formulerades och sattes på prov i början på 1900-talet”. Även revolutionär teori tycks behöva ett säljande koncept.

Den insurrektionella anarkismen beskrivs som en tendens som alltid funnits inom den anarkistiska idétraditionen, från bakunismen vidare till Malatestas kritik av ”plattformismen” och som moderniserats av 1970-talets italienska autonomister och 80-talets brittiska anarkister. Några röda trådar är kritiken av den formella organiseringen, inklusive syndikalismen, betoningen på klasskampen som en social kamp, samt betoningen på autonomi och uppror (insurrection på engelska).

I förordet till Dissident positionerar sig Batko-gruppen på ett intressant sätt gentemot 90-talets ”autonoma rörelse” och ”utomparlamentariska vänster”, vilka man menar identifierat sig mer med vänstern än med klassen. Kritiken är intressant men positioneringen ambivalent. Den autonoma rörelsen har ibland varit ”uttryck för verkliga tendenser i klasskampen” trots att de exempel som räknas upp är uttryck för politisk organisering och inte klassmässig sådan. Batko-gruppen skriver att man måste se den insurrektionella anarkismen som en teori för klassorganisering och inte som en teori för vänsterorganisering, men verkar själva ha svårt att dra gränsen.

Istället för en formell kamporganisation sätter de insurrektionella anarkisterna upp affinitetsgruppen som den plattform varifrån anarkisterna ska gripa in i klasskampen.

Affinitetsgruppen utgörs av anarkister som har god kännedom om varandras ståndpunkter i olika sociala frågor och som anslutit sig till den insurrektionella tendensen. Här hamnar man åter igen farligt nära politisk organisering. Affinitetsgruppen, som är informellt organiserad – ett nätverk – har som främsta uppgift att ”intervenera” i redan pågående kamper med ett insurrektionellt perspektiv. Vad de kämpande arbetarna tycker om denna intervention tycks inte bekymra nämnvärt. Någon problematisering av detta utifrånperspektiv på kampen, som kombinerat med ett ideologiskt inslag blir ett ovanifrånperspektiv, görs inte.

För att anarkisterna ska kunna få kontakt med massorna krävs dock ännu en organisation: en autonom basgrupp av masskaraktär, vars uppgift är att vara en mötesplats för affinitetsgrupperna och de sociala kamperna samt att attackera stat och kapital ”i dess mindre och mer hanterbara former”. Exempel på basgrupper som lyfts fram är italienska kamper som antikärnkrafts- och fredsrörelsen, motståndet mot militärbasen i Comiso på Sicilien och den autonoma organiseringen kring Turins järnvägsarbetare.

Basgruppen är i sig själv inte insurrektionell – ”basgruppen verkar röra sig i en helt annan dimension, vardagskampen för konkreta reformer” – utan det är ett perspektiv som måste tillföras utifrån av anarkisterna genom ”intervention”.

Den insurrektionella anarkismen anges vara en revolutionsteori men framstår i Dissident mer som en strategi ror ett allmänt uppror mot stat och löneslaveri, där kopplingen mellan uppror och revolution inte är helt klar.

Batko-gruppen anger tre centrala principer för insurrektionell kamp, som formulerats av italienska autonoma aktivister: 1) permanent konfliktualitet; att kampen aldrig får övergå i medling, förhandling eller kompromisser, 2) autonomi och självaktivitet; kampen ska bedrivas utan representanter och ”specialister” och 3) organisering som attack; att själva organisationen ska fungera som ett medel för attack mot stat och kapital, inte som ett mål i sig självt.

En viktig komponent i den insurrektionella anarkismen är kritiken mot ”syntesorganisationerna”, varav socialdemokratin, leninismen och syndikalismen räknas som de viktigaste. Batko-gruppen beskriver syntesorganisering som:

”Organisering som försöker samla så många som möjligt istället för att eftersträva teoretisk och taktisk enhet. Enheten baseras då på åsiktsmässiga och formella principer istället för hur den faktiska kampen bedrivs. Därmed är det en konstlad, ideologisk enhet eftersom den försöker samla, syntetisera, olika motstridiga viljor under ett och samma tak. Denna konstlade enhet blir i en syntesorganisation permanent och självbevarande, i form av en ’demokratisk massorganisation’ där ’alla’ får vara med i egenskap av enbart ’försäljare av varan arbetskraft’. En organisation där man kan ’gå med’ helt oberoende av hur man faktiskt agerar i klasskampen. Exempel på typiska syntesorganisationer är fackföreningar och partier.”

En brist i analysen är att man inte ser att socialdemokratin-bolsjevismen och syndikalismen har olika funktionssätt. Socialdemokratin och bolsjevismen har samma ideologiska och politiska utgångspunkt och samma syn på bland annat fackföreningarna och staten, medan syndikalismen framförallt har en praktisk utgångspunkt, är i avsaknad av politisk gren och organiserar med klasstillhörighet som gemensam nämnare. Till skillnad mot socialdemokratin-bolsjevismen har den ideologiska gemensamma nämnaren varit svag eller minimalistisk och det lokala självbestämmandet stort. Och man kan säga vad man vill om bolsjevikerna, men de kan knappast anklagas för att inte ”eftersträva teoretisk och taktisk enhet”.

Överhuvudtaget dras allt för stora växlar på kritiken av de syntetiska organisationsformerna. Kritiken träffade säkert rätt även på SAC under den reformistiska efterkrigsperioden, men den fackliga reorganiseringen inom SAC har visat att det är möjligt att vrida utvecklingen mot självverksamhet, direkt aktion, autonomi och uppror.

Kanske var det lokala självbestämmandet det som räddade oss syndikalister?

Kritiken av syntesorganisationerna äger viss giltighet men baseras i allt för stor utsträckning på fördomar och dogmer. Världen är inte så svart-vit att man kan välja bort formell eller informell organisering. Någon revolution lär vi inte få se om vi helt vänder den formella organiseringen ryggen. I den dagliga klasskampen spelar både den informella och den formella organiseringen viktiga, men olika, roller. Att välja bort den formella organiseringen som erbjuder de enskilda arbetarna både kunskap, skydd och en möjlighet att helt öppet agera som ett kollektiv är romantiskt dumdristigt, både på kort och lång sikt.

Frågeställningen ”Är den insurrektionella anarkismen av intresse för SAC?” är ändå relevant då den autonoma rörelsen allt mer börjat intressera sig för arbetsmarknadsfrågor och klasskamp. Detta sker samtidigt som man inom SAC, i och med reorganiseringen, börjat intressera sig mer och mer för direkt aktion som kampmetod.

Men varför behöver de insurrektionella anarkisterna basgrupperna (skapade av andra för reformistiska ändamål) för att kunna bedriva kamp? De naturliga plattformarna för revolutionär klasskamp finns ju i vår direkta närhet – genom institutioner skapade av staten och kapitalet upprätthålls klassrelationerna – på arbetsplatsen, på arbetsmarknaden, i arbetsmarknadsåtgärderna, och genom disciplineringen klassen för att bara nämna några. Varför inte själva skapa dessa basgrupper? Vi syndikalister behöver inte göra det, vi har redan våra arbetsplatssektioner och branschsyndikat.

Min egen erfarenhet av arbetsplatskamp är att viktigare än att intervenera i redan pågående spontana kamper, är att inte lägga krokben för dem. Interventionen i sig är ett stort riskprojekt. Man kan givetvis delta i dessa kamper, som en av alla andra, men att försöka ge dessa kamper en bestämd karaktär riskerar bara att döda dess spontanitet och kommer i värsta fall stopp för all form av kamp.

Att den spontana arbetarkampen finns där ute, oavsett vad vi tycker om den, är bara stalinisterna dumma nog att förneka, men att vilja intervenera i den är något helt annat. Varför fokuserar man inte på att själv igångsätta egna kamper, varför intervenera i andras? Här skulle det trots allt vara intressant att se om det finns ett samband mellan arbetarnas allmänna kunskapsnivå om arbetsledningens tillämpning av organisations- och management-teorier och förekomsten av spontan kamp. En viktig fråga är vad vi kan göra för att sprida kunskapen om arbetsköparnas kampstrategier.

Men det jag framför allt saknar i Dissident nr 2 är förslag på mål att attackera. För en anarkist är väl lagen (arbetsrätten), arbetsledningen, 32§ (om arbetsköparens rätt att fritt leda och fördela arbetet) och massarbetslösheten självklara måltavlor om man vill attackera stat och kapital ”i dess mindre och mer hanterbara former”? Jag saknar också ett antirasistiskt och antisexistiskt perspektiv, både på arbetsplatskampen och på klasskampen i stort.

En annan frågeställning jag saknar är vad det är som motiverar en arbetare att ta aktiv kamp mot stat och kapital? Att det enbart skulle röra sig om de faktiska arbetsförhållandena eller levnadsstandarden ser jag som uteslutet. Begäret, kanske Batko-gruppen svarar? Själv känner jag en allt för stor tveksamhet till ett begrepp som är så ideologiskt nedtyngt.

Det måste finnas en djupare, om än outtalad, insikt om att livet är större än löneslaveriet. De psykologiska perspektiven på klasskampens basorganisering måste helt klart utvecklas.

Dissident nr 2 kan vara intressant som ett studieunderlag för alla som intresserar sig för klasskamp, men någon ”koherent helhetsteori för revolutionär praktik” står inte att finna i tidskriften. Jag anser att vi syndikalister bör akta oss noga för att ”importera” teoretiska eller ideologiska paket och helhetslösningar. Vi bör i stället hålla oss till en miniplattform och vid behov själva producera den ideologi vi behöver.

Det är glädjande att anarkister nu återigen vill bli ett med klasskampen. I vilken utsträckning de kommer att bli det återstår väl att se.

Dissident nr 2 är full av klasskampsteori medan endast ett kapitel (5 av 115 sidor) avhandlar någon konkret och verklig klasskamp med en insurrektionell utgångspunkt. Riskerar inte denna överteoretisering av klasskampen att skapa det man så starkt tar avstånd ifrån: en syntes? En syntes där teorin ersatt organisationen som sammanhållande kraft?

Om jag skulle formulera anarkismens essens med ett objektrelationteoretiskt inspirerat språkbruk, skulle jag beskriva anarkismen som den antiauktoritära positionen. Och som sådan position är anarkismen (och upproret) en nödvändig och alltid närvarande del av arbetarkampen, oavsett om kampen sker inom ramen för en fackförening eller utanför den, oavsett om anarkisterna vill delta i kampen eller ej och oavsett om anarkisterna kallar sig insurrektionalister eller något annat.

LUKAS G
Medlem av Stockholms LS och innehar förtroendeposter för Driftsektion Stockholms tunnelbana och spårvägar.

Från Arbetaren nr 37, 2006.